Varje morgon nar jag lamnar huset, star en liten Lizett och vinkar i gruset
Nu ljog jag for hon star bland stenar, jag ser henne lange nar jag mot bussen skenar
En dag hjalpte jag och Lina till att sa majs, jag har kopt ett ljus for att fa bort lukten av bajs
Ris och potatis, potatis och ris, basen i maten ser inte ut pa nagot annat vis
Mycket socker lite har och var, min familj tycker att jag ar konstig som inte tar
Annars forstar vi varandra pa manga satt, aven om jag inte alltid far orden ratt
Aldrig forr har jag varit radd for hundar, har gar jag forbi dem och blundar
Manniskan slar hunden, hunden slar katten, det ar fasligt hur de later om natten
Manniskorna i byn undrar nog vem det ar de ser, som gar runt och mot dem ler
Men jag fortsatter le och saga hej, hoppas pa att de slutligen ska acceptera mig
Jag och Lina har traffat en man med gastvanlighet sa stor, hans hus ligger fem minuter ifran dar jag bor
Han erbjuder te, bocker och prat, det kanns roligt att ha funnit en kamrat
Pa bussen till Ibarra spelas det hog musik, vi fardas i en relativt lugn trafik
Men nar vi med bussen framat skumpar, vi svarta moln och damm bakom oss dumpar
Skillnaderna ar STORA mellan byarna och staden, butiker, fina hus och KFC har fatt ersatta bladen
En skola i Ibarra har museum och bassang, pa landsbygden ar budgeten mera strang
Husen i staden ar stora och lyxiga med hoga murar, det ser ut som att de bor i burar
Vad som byggs upp ar ett samhalle praglat av fientlighet, nagot som kanns tvartemot byarnas mentalitet
Globaliseringens effekter klattrar upp mot byn, manga ganger ar det inte en vacker syn
Jag menar inte att vara pessimist, vissa fenomen ar bra ja visst
Nagot jag inte vill ska forsvinna, ar gladjen i kampen som har gar att finna
I helgen ska vi och min familj med manga kliv, gora en vandring som man tydligen ska gora 12 ganger i sitt liv
Annars ar det val bara loppbett som kliar och okar, samt en mage som brakar och stokar
Men ingenting som jag inte klarar, jag alla mina kanslor i min dagbok sparar
Ma sa gott och njut av varann, jag saknar er sa mycket mer an bara litegrann
Friday, November 21, 2008
Bilder
Fortsatter med att lagga ut bilder utan en korrekt kronologisk ordning, men de ar sa pass sorterade att det ar bilder fran forsta veckan. Ifran tiden innan vi var tva.Vi praktikanter dansar sma grodorna med handledarna. Vi fran Sorangens sammanstralar med Glokala i London.
En formiddag pa Miami South Beach.
Wednesday, November 19, 2008
Thursday, November 13, 2008
Ñukaka allillami kani
Loppbett pa kroppen.
Nyfikna manniskor ar bra for spanskan.
Nyfikna manniskor ar roligare an blickar som far mig att kanna mig totalt felplacerad.
Kvallsmiddagarna med familjen ar fyllda av skratt.
Forklaringen pa varfor jag och Lina ar har kommer som rinnande vatten nar fragan stalls, fast pa spanska. Snart vill jag hitta pa nagonting annat for att jag ar sa trott pa att hora mig sjalv upprepa orden.
Tvatt och tandborstning tar jag hand om utomhus. Vid toalettbesok och duschning har jag tre vaggar och tak iallafall som omger mig, dock ingen dorr.
Ingen kackerlacka har nockat mig i sangen an. Lina har haft mer otur med den saken.
Jag har antagit en lukt som jag har svart att forlika mig med. Jag luktar inte kokos iallafall.
Eukalyptustraden doftar friska i vara byar.
Min familj forhor mig pa kichwa, de har som mal att jag ska lara mig spraket medan jag ar har. Det ar mycket mer kichwa an jag hade forvantat mig.
Jag och Lina flanger mellan olika besoksmal. Kan knappt halla isar stallena vi har varit pa. Clinica para medicos especiales, Hospital, Cruz Roja, El Municipio de Ibarra, Imbabura Gobierno Provincial, Gobernacion de Imbabura, Cuerpo Bomberos, ACNUR och Pastorial Migratora. Vi far ta del ut av intressant information och traffa engagerade och fascinerande manniskor. Ibland forstar jag det mesta och ibland forstar jag mindre.
En kvall befann vi oss pa en ode gata under skenet av en gatlykta. Jag, Lina och sakert sju man till en borjan. Det blir latt att umganget utanfor landsbygden utgors av man med hoga positioner, men vi ar pa var vakt. Socialistiskt partimote var vad vi visste pa forhand. Vantan var lang, men stamningen var lugn. "Mañana, mañana". Nar porten oppnades efter nagra timmar visade sig ett litet rum med karteder och roda plaststolar. Pa vaggarna hangde affischer med slagord, roda flaggor, bilder pa Che Guevara och andra ikoner. Det kandes hemligt och forbjudet. Men motet holls med oppna portar sa det var nog inte sa hemligt som jag garna skulle latsas har nu for att gora det hela lite mer spannande och hapnadsvackande.
Jag hoppas att lopporna inte bor i min sang. Jag hoppas mer pa att de bor pa djuren. Man blir svart pa fingertopparna av det har tangentbordet sa jag slutar nu.
P.s. Jag har forsokt att ladda upp bilder, men det gar otroligt segt, sa fram till att jag hittar nagot battre stalle blir det bara text. D.s.
Nyfikna manniskor ar bra for spanskan.
Nyfikna manniskor ar roligare an blickar som far mig att kanna mig totalt felplacerad.
Kvallsmiddagarna med familjen ar fyllda av skratt.
Forklaringen pa varfor jag och Lina ar har kommer som rinnande vatten nar fragan stalls, fast pa spanska. Snart vill jag hitta pa nagonting annat for att jag ar sa trott pa att hora mig sjalv upprepa orden.
Tvatt och tandborstning tar jag hand om utomhus. Vid toalettbesok och duschning har jag tre vaggar och tak iallafall som omger mig, dock ingen dorr.
Ingen kackerlacka har nockat mig i sangen an. Lina har haft mer otur med den saken.
Jag har antagit en lukt som jag har svart att forlika mig med. Jag luktar inte kokos iallafall.
Eukalyptustraden doftar friska i vara byar.
Min familj forhor mig pa kichwa, de har som mal att jag ska lara mig spraket medan jag ar har. Det ar mycket mer kichwa an jag hade forvantat mig.
Jag och Lina flanger mellan olika besoksmal. Kan knappt halla isar stallena vi har varit pa. Clinica para medicos especiales, Hospital, Cruz Roja, El Municipio de Ibarra, Imbabura Gobierno Provincial, Gobernacion de Imbabura, Cuerpo Bomberos, ACNUR och Pastorial Migratora. Vi far ta del ut av intressant information och traffa engagerade och fascinerande manniskor. Ibland forstar jag det mesta och ibland forstar jag mindre.
En kvall befann vi oss pa en ode gata under skenet av en gatlykta. Jag, Lina och sakert sju man till en borjan. Det blir latt att umganget utanfor landsbygden utgors av man med hoga positioner, men vi ar pa var vakt. Socialistiskt partimote var vad vi visste pa forhand. Vantan var lang, men stamningen var lugn. "Mañana, mañana". Nar porten oppnades efter nagra timmar visade sig ett litet rum med karteder och roda plaststolar. Pa vaggarna hangde affischer med slagord, roda flaggor, bilder pa Che Guevara och andra ikoner. Det kandes hemligt och forbjudet. Men motet holls med oppna portar sa det var nog inte sa hemligt som jag garna skulle latsas har nu for att gora det hela lite mer spannande och hapnadsvackande.
Jag hoppas att lopporna inte bor i min sang. Jag hoppas mer pa att de bor pa djuren. Man blir svart pa fingertopparna av det har tangentbordet sa jag slutar nu.
P.s. Jag har forsokt att ladda upp bilder, men det gar otroligt segt, sa fram till att jag hittar nagot battre stalle blir det bara text. D.s.
Monday, November 10, 2008
10 Dagar och 1 Luciatag senare
Ibarra i provinsen Imbabura.
Soy Theresa otra vez. Y tambien, Theresita.
Det ar svart att forsta att det inte ens har gatt tva veckor sedan jag lamnade Sverige. Det ar sa mycket nytt, sa manga intryck, sa manga platser, sa manga handskakningar och sa manga pussar pa kinderna.
Quito var bra, vi var alla, vi var glada och allting kandes latt. Okej, det var lite for mycket sjukdomar. Och, okej, jag tycker inte om att vara den som det ropas "gringa" efter.
Spanskalektionerna var for fa, men bra. Jag, Johanna, Sofia och Maja hade en karismatisk och entusiastisk lararinna. Hon tog oss med till en marknad en dag dar vi fick smaka pa mat och frukter.
Quito bjod pa mycket annat an studier, moten och forelasningar. Vi dansade, dansade och dansade en kvall sa att vara leenden bestod medan vi sov. Vi tog en tur med linbana upp till 4100 meters hojd -vi vandrade i dis; sag inte sa langt framfor oss, vi andades tungt och fros. Sjukhusbesok blev ocksa nagot de flesta av oss fick uppleva. Migrationsverket var nagot som fa av oss fick uppleva.
De sista tva dagarna i Quito var soliga och varma. Vi var nervosa, glada och vemodiga pa samma gang. Motet med handledarna gjorde att bubblan sprack och jag insag att nu borjar det snart. Idag, mandag, har det borjat. Eller det kanske borjade i fredags? Eller vad ar det som har borjat? Resan borjade den 29 oktober. Men ater till de sista tva dagarna. Forutom samtal med handledarna och information fran varan Asa samt Delia hade vi en gemensam "noche cultural". Den bestod av mat, ett luciatag framfort av oss, traditionella danser fran olika provinser i Ecuador, sma grodorna och prastens lilla kraka kring en midsommarstang gestaltandes av Sofia.
Fredagen var lika mycket nervositet som forvantan som fornekande. Efter lunchen akte ryggsackarna pa och sa plotsligt efter kramar och nagra tarar som brande bakom ogonlocken var vi bara tre. Jag, Lina och en av vara handledare; Porfirio.
Nu sitter jag har i Ibarra. Vi har idag haft varat forsta planeringsmote pa "var" organisation FICAPI, men det kanns redan som att vi har varit har valdigt lange.
Jag bor i en comunidad som heter Punkuwayku (det ar kichwa) hemma hos, eller det ar svart att saga vem jag bor hos. Jag vill saga att jag bor hemma hos Manuels familj for att det var han som motte mig har i Ibarra i fredags, men det ar hans mamma Carmens gard. Jag bor tillsammans med Carmen och hennes man, deras dotter, deras son Manuel och hans familj som bestar av hans fru Teresa (dar av att jag nu, befogat, ar Theresita) och deras dottrar Nellie samt Lizett. Hunden Benji, katterna Romana och Mimi samt nagra hons bor aven de pa garden.
Jag kom fram till Punkuwayku sent pa fredagskvallen da det var morkt tillsammans med Manuel och den andre av vara handledare; Daniel. Det var sa tyst och lugnt. Vi gick uppfor en kullerstensbacke och efter en stund svangde vi av i backen och gick in pa garden till det jag nu kallar mitt hem.
Nasta morgon nar jag steg ut pa garden i dagsljus fick jag se att garden var omgiven av fler gardar, hoga berg och ett fantastiskt vackert landskap. Betesmarker, odlingar, sma tradgardar, manniskor i traditionella klader som arbetar pa falten eller vallar djuren, kor som betar, grisar som sover och hundar som springer omkring overallt. Givetvis ar detta bara en ytlig och naturbeskrivande observation. Till och med en sa ytlig beskrivning att jag inte tog med att det har och var ligger CocaCola flaskor slangda i graset.
Min familj ar underbar och tar val hand om mig. Mamma Carmen halsar att ingen behover oroa sig for nu har jag en mamma har och hon kommer nog inte vilja slappa mig efter fem manader. Givetvis ar det bara ord nu i borjan, vi kanner inte varandra an.
De ger mig mycket mat (de sager att jag snart kommer bli tjock) och jag tycker att det kanns obekvamt att hela tiden bli serverad och behandlad som en fin gast. Jag forsoker hjalpa till sa gott det gar.
Jag ar redan trott av alla anstrangningar med spraket -jag langtar efter att konversera obehindrat och avslappnat. Det blir latt tyst vid matbordet och jag far pa en gang prestationsangest och ar radd for att de ska tycka att jag ar trakig eller otrevlig. Det ar tur att lilla Lizett ar liten och tokig sa att vi kan skratta tillsammans at henne.
30 minuters promenad fran mig bor Lina. Hon bor i en sector som heter Florida. Det ar en otroligt vacker promenad oss emellan, men jag far inte ga ut nar det har blivit morkt och morkt blir det vid 18.00 ungefar. Haromkvallen skickade de ut Nellie efter mig nar jag inte hade kommit hem 17.30. Jag gar och lagger mig vid 20.00 om kvallarna och det ar otroligt skont. Men jag ar likval otroligt trott nar jag vaknar vid 06.00 pa morgonen. Kanske sover jag for mycket? Eller sa ar det sa mycket nu i borjan att jag ar utmattad av alla intryck?
Igar fick vi vara med pa ett mote pa FICAPI dar alla ordforandena for de olika basorganisationerna inom FICAPI samlades for att planera for en sammanslagning. De ska nu inga i en organisation som samlar alla inom den norra bergsregionen. Det var otroligt intressant och aven ovantat. Det kanns spannande att vara med i startskedet av den har federationen och se hur det kommer ga under de har manaderna.
FICAPI har en bra ordforande. Han ar odmjuk, bra och rolig. Aven Rosa som vi traffade i Malmo arbetar pa organisationen och det kanns tryggt att hon finns med i bilden.
Ikvall ska jag och Lina folja med pa ett politiskt mote har i centrala Ibarra. Det ska bli spannande.
Idag kanns allting ratt tungt. Solen skiner, men inombords kanner jag mig gramulen. Jag visste innan att dagar som denna skulle komma och jag vet att dagar som denna kommer fortsatta komma. Jag langtar efter att gomma mig med Lina nagonstans, dar inga handledare eller ingen verklighet alls kan hitta oss. Jag langtar efter klassen. Jag langtar efter karlekar i Sverige.
Nu ska jag kliva ut i solen och forsoka ta in den sa gott det gar.
Soy Theresa otra vez. Y tambien, Theresita.
Det ar svart att forsta att det inte ens har gatt tva veckor sedan jag lamnade Sverige. Det ar sa mycket nytt, sa manga intryck, sa manga platser, sa manga handskakningar och sa manga pussar pa kinderna.
Quito var bra, vi var alla, vi var glada och allting kandes latt. Okej, det var lite for mycket sjukdomar. Och, okej, jag tycker inte om att vara den som det ropas "gringa" efter.
Spanskalektionerna var for fa, men bra. Jag, Johanna, Sofia och Maja hade en karismatisk och entusiastisk lararinna. Hon tog oss med till en marknad en dag dar vi fick smaka pa mat och frukter.
Quito bjod pa mycket annat an studier, moten och forelasningar. Vi dansade, dansade och dansade en kvall sa att vara leenden bestod medan vi sov. Vi tog en tur med linbana upp till 4100 meters hojd -vi vandrade i dis; sag inte sa langt framfor oss, vi andades tungt och fros. Sjukhusbesok blev ocksa nagot de flesta av oss fick uppleva. Migrationsverket var nagot som fa av oss fick uppleva.
De sista tva dagarna i Quito var soliga och varma. Vi var nervosa, glada och vemodiga pa samma gang. Motet med handledarna gjorde att bubblan sprack och jag insag att nu borjar det snart. Idag, mandag, har det borjat. Eller det kanske borjade i fredags? Eller vad ar det som har borjat? Resan borjade den 29 oktober. Men ater till de sista tva dagarna. Forutom samtal med handledarna och information fran varan Asa samt Delia hade vi en gemensam "noche cultural". Den bestod av mat, ett luciatag framfort av oss, traditionella danser fran olika provinser i Ecuador, sma grodorna och prastens lilla kraka kring en midsommarstang gestaltandes av Sofia.
Fredagen var lika mycket nervositet som forvantan som fornekande. Efter lunchen akte ryggsackarna pa och sa plotsligt efter kramar och nagra tarar som brande bakom ogonlocken var vi bara tre. Jag, Lina och en av vara handledare; Porfirio.
Nu sitter jag har i Ibarra. Vi har idag haft varat forsta planeringsmote pa "var" organisation FICAPI, men det kanns redan som att vi har varit har valdigt lange.
Jag bor i en comunidad som heter Punkuwayku (det ar kichwa) hemma hos, eller det ar svart att saga vem jag bor hos. Jag vill saga att jag bor hemma hos Manuels familj for att det var han som motte mig har i Ibarra i fredags, men det ar hans mamma Carmens gard. Jag bor tillsammans med Carmen och hennes man, deras dotter, deras son Manuel och hans familj som bestar av hans fru Teresa (dar av att jag nu, befogat, ar Theresita) och deras dottrar Nellie samt Lizett. Hunden Benji, katterna Romana och Mimi samt nagra hons bor aven de pa garden.
Jag kom fram till Punkuwayku sent pa fredagskvallen da det var morkt tillsammans med Manuel och den andre av vara handledare; Daniel. Det var sa tyst och lugnt. Vi gick uppfor en kullerstensbacke och efter en stund svangde vi av i backen och gick in pa garden till det jag nu kallar mitt hem.
Nasta morgon nar jag steg ut pa garden i dagsljus fick jag se att garden var omgiven av fler gardar, hoga berg och ett fantastiskt vackert landskap. Betesmarker, odlingar, sma tradgardar, manniskor i traditionella klader som arbetar pa falten eller vallar djuren, kor som betar, grisar som sover och hundar som springer omkring overallt. Givetvis ar detta bara en ytlig och naturbeskrivande observation. Till och med en sa ytlig beskrivning att jag inte tog med att det har och var ligger CocaCola flaskor slangda i graset.
Min familj ar underbar och tar val hand om mig. Mamma Carmen halsar att ingen behover oroa sig for nu har jag en mamma har och hon kommer nog inte vilja slappa mig efter fem manader. Givetvis ar det bara ord nu i borjan, vi kanner inte varandra an.
De ger mig mycket mat (de sager att jag snart kommer bli tjock) och jag tycker att det kanns obekvamt att hela tiden bli serverad och behandlad som en fin gast. Jag forsoker hjalpa till sa gott det gar.
Jag ar redan trott av alla anstrangningar med spraket -jag langtar efter att konversera obehindrat och avslappnat. Det blir latt tyst vid matbordet och jag far pa en gang prestationsangest och ar radd for att de ska tycka att jag ar trakig eller otrevlig. Det ar tur att lilla Lizett ar liten och tokig sa att vi kan skratta tillsammans at henne.
30 minuters promenad fran mig bor Lina. Hon bor i en sector som heter Florida. Det ar en otroligt vacker promenad oss emellan, men jag far inte ga ut nar det har blivit morkt och morkt blir det vid 18.00 ungefar. Haromkvallen skickade de ut Nellie efter mig nar jag inte hade kommit hem 17.30. Jag gar och lagger mig vid 20.00 om kvallarna och det ar otroligt skont. Men jag ar likval otroligt trott nar jag vaknar vid 06.00 pa morgonen. Kanske sover jag for mycket? Eller sa ar det sa mycket nu i borjan att jag ar utmattad av alla intryck?
Igar fick vi vara med pa ett mote pa FICAPI dar alla ordforandena for de olika basorganisationerna inom FICAPI samlades for att planera for en sammanslagning. De ska nu inga i en organisation som samlar alla inom den norra bergsregionen. Det var otroligt intressant och aven ovantat. Det kanns spannande att vara med i startskedet av den har federationen och se hur det kommer ga under de har manaderna.
FICAPI har en bra ordforande. Han ar odmjuk, bra och rolig. Aven Rosa som vi traffade i Malmo arbetar pa organisationen och det kanns tryggt att hon finns med i bilden.
Ikvall ska jag och Lina folja med pa ett politiskt mote har i centrala Ibarra. Det ska bli spannande.
Idag kanns allting ratt tungt. Solen skiner, men inombords kanner jag mig gramulen. Jag visste innan att dagar som denna skulle komma och jag vet att dagar som denna kommer fortsatta komma. Jag langtar efter att gomma mig med Lina nagonstans, dar inga handledare eller ingen verklighet alls kan hitta oss. Jag langtar efter klassen. Jag langtar efter karlekar i Sverige.
Nu ska jag kliva ut i solen och forsoka ta in den sa gott det gar.
Subscribe to:
Comments (Atom)