Monday, December 22, 2008
Feliz Navidad
Hellre en syster i duschen an en skorpion i sangen, som jag alltid brukar saga. Det sistnamnda rakade Lina ut for. Nu mera ar skorpionen hennes husdjur. Han eller hon ligger fint och stilla i en burk utan lufthal.
Jag kommer precis ifran marknaden har i Ibarra. At lunch med mamma Carmen, pappa Enrique och Edelina. Carmen har en butik pa marknaden dar hon saljer de traditionella kladerna har i provinsen. Lina och Erik akte till el Oriente igar sa jag ar ensam kvar har nu fram till jag aker till kusten pa sondag for att mota upp med hela gruppen. Dar ska vi fira in det nya aret tillsammans.
Linas pojkvan Erik kom for en vecka sedan och med honom var vi turistiga forra veckan. Bad i varma kallor. Huden lossnade. "Sa blir det nar man inte blott upp huden pa 2 manader", sade Lina. Oj, oj, sa ren jag kande mig efterat. Samt avslappnad.
Vi besteg vulkanen Imbabura. Kroppen kandes otroligt tung och jag flasade och flasade. Det var mulet sa vi sag ingen utsikt, bara det allra narmaste omkring oss. Det blev brantare och brantare. Miljon var fin. Det blev brantare. En pojke pa 10 ar var med oss. Han skuttade, sprang och lekte medan vi vandrade. Jag onskade innerligt att aven jag var uppvaxt i bergen. Det blev brantare och brantare. Vi mer eller mindre klattrade. Jag borjade oroa mig for nervagen. Miljon forandrades och vegetationen forsvann, den byttes ut mot stenar och lera. Pa samma hojd som kratern stannade jag; 4600 meter over havet tror jag. Men ja var inte framme. Mer klattring kravdes och sedan lite nedgang. Jag stannade inte av radsla, nej, nej, jag stannade av hansyn infor mitt forsakringsbolag. Givetvis. Nar jag satte mig ner for att pusta ut skingrade sig molnen och solen samt den bla himlen uppenbarade sig. Plotsligt sag jag berg, dalar och sa i fjarran en stad. Nagra timmar senare nar vi val kommit ner slangde vi oss i graset och blev serverade potatis, bondbonor, chilisas och rostad majs. Vi lag allesammans over de tre tallrikarna och slangde i oss maten med handerna. "Estilio indios", sager alltid Porfirio nar vi ater som de.
Dagen efter kokade vara ansikten. Jag ska aldrig mer -pa over 3000 meters hojd iallafall- tanka att molnen skyddar mot solen!
Som om det inte rackte med bestigningar sa fick vi for oss att bestiga berge Cubilche pa lordagen. Nar vi borjade ga uppfor tankte jag "varfor utsatter jag mig for det har?" och det kandes flera ganger som att jag ville ge upp. Men jag ar alldeles for stolt for det. Uppe pa toppen var det dock vart anstrangningen. Vi kom fram till en sjo dar vi kunde svalka av oss och njuta av matsacken. Efter vila gick vi lite mer och kom till tva till sjoar. Inte det heller var nog; vi gick annu hogre upp och dar uppe..! Dar blev det verkligen vart modan; vi sag bort till Otavalo och sjon San Pablo. Det var otroligt vackert. Och otroligt skont att vi inte skulle ga uppfor nagot mer. Pa vagen ner smasprang vi vissa strackor och slirade i lera andra strackor.
Med blasor pa fotterna och traningsvark ska jag nog ta det lugnt denna vecka, och det med gott samvete.
2 dagar till julafton. Ingen julstamning. Jag kanner ingen julstamning alls. Gick tidigare idag forbi det stora och fina shoppingomradet har i Ibarra och folk hetsade omkring som hemma. Det var sorgligt att det varkte lite i mitt hjarta nar jag sag hur manniskor stressade mellan de olika butikerna med stora pasar i handerna samt nar jag sag de overfulla kundvagnarna inne i matvarubutiken. Som om det ar jul for mig.
I Ibarra ar det pyntat sa gott som overallt och julbelysningar blinkar frenetiskt nar morkret kommer. Ingen julstamning. Jag kanner ingen julstamning alls. Jullatar spelas och barn bar tomteluvor. Musiken far mig att kanna nagot, men det ar inte julstamning. Snarare avsaknaden av julstamning nar jag tycker att jag borde kanna. Jag langtar efter adventsljusen, gloggen, julgranen och kara aterseenden. Men jag saknar inte julklappshysterin.
Pa annandagen ska jag tillsammans med Manuel aka runt och dela ut sma pasar med godis till barn i olika byar. Dessa sma pasar ses overallt just nu. Oftast i handerna pa ett barn.
Jul kan dock firas utan julklappar. Det viktigaste ar att fa vara tillsammans. Min familj har aldrig haft det som nagon tradition att fira jul med julklappar, men de vet vilken lycka en julklapp skanker och min familj ar en engagerad familj darfor ordnar de nu for fullt med att forbereda infor utdelningarna till barnen.
Jul utan julklappar, eller jul med farre julklappar ar nagot jag tycker vi alla borde forsoka paminna oss om nar vi stressar omkring med stirriga blickar och kryssar vara listor. Det ar inte klapparna man minns utan det ar stamningen, platsen och kanslorna.
Jag onskar er alla en God Jul! Njut av att vara tillsammans!
Friday, December 12, 2008
Sankta Lucia
Imorse efter frukosten sprang jag ut pa garden med disken (det ar bara sa jag lyckas hjalpa till) och diskade med en av Lizetts gamla strumpor. Solen var redan het fastan klockan inte ens var 8. Jag stod och tankte pa hur enkelt det ar hemma hos mina foraldrar; med diskmaskin och tvattmaskin. Vi ar sa lika, men vara liv ar pa samma gang sa olika.
Jag och min familj har blivit valdigt bekvama vid varandra. Jag och Teresa pratar mycket. Med tjejerna leker jag nastan varje dag. Jag och Nelly tittar pa en vardelos sapa tillsammans, men det ar underbart for att det ar nagot vi delar. Carmen ger mig varme och karlek. Det ar mysigt att vara hemma, jag kanner mig omtyckt och omhandertagen samtidigt som jag kanner sa mycket omhet infor dem. Men det ar bade pa gott och ont. Eller ont ar det val inte. Lite pafrestande kanske. Lizett lamnar knappt min sida och det kan vara ratt jobbigt nar det inte finns nagon dorr till toaletten. Nar jag sitter pa toaletten star hon bredvid och torkar mina lar (egentligen vill hon val torka mig dar bak) och ibland satter hon sig pa golvet och urinerar dar for att gora likadant som jag. Igar nar jag duschade stod hon och betraktade min bak och nar jag efterat smorde in mig ville hon garna delta. Hon lar ju iallafall, pa vissa satt, lara kanna mig mest i familjen.
Jag, Lina, Porfirio och Daniel har forflyttat oss fran Ibarra, de koloniala byggnaderna, de rena institutionerna och mannen i slips. Vi aker mellan olika samhallen har i provinsen och besoker basorganisationerna under FICAPI och under FENOCIN. Det ena stallet ar mer naturskont an det andra. Den har provinsen (Imbabura) ar otroligt vacker. Basorganisationerna ar otroligt organiserade och de har manga intressanta projekt. Men dagarna ter sig lite annorlunda nu. Igar, tex, gick jag omkring med bajs pa foten hela dagen. Inte mitt eget. Det var bajs ifran en ko. Men det kan det vara vart, jag foredrar landsbygden framfor staden.
Forra veckan besokte vi en by belagen pa 3500 meters hojd. Vi akte forst buss ifran min by i nastan en timme och sedan gick vi till fots uppfor i en timme. Det var sa vackert. Vackrare blev det ju hogre upp vi kom. Det doftade underbart fran naturen. Men det spelar ingen roll hur hogt upp i bergen man kommer eller hur langt ifran en vag man befinner sig sa finns alltid sma butiker med roda skyltar. Endera ar det en Coca Cola-skylt eller sa en Nestle-skylt. Uppe vid varat mal skulle vi besoka ett alfabetiseringsprojekt, men som det ofta kan vara i det har landet sa var det inget sadant projekt nar vi kom fram. Istallet traffade vi nagra kvinnor som hade en hantverkskurs och vi pratade lite med dem samt skadade deras handarbeten.
For att fa lite av julstamningen ska jag och Lina baka lussekatter och pepparkakor pa sondag tillsammans med Nanzy som Lina bor med. Sedan om vi kanner oss modiga ska vi lussa for vara familjer nar de bjuds pa de, forhoppninsvis, fenomenala bakverken.
Glad Lucia och ta hand om varandra.
Jag och min familj har blivit valdigt bekvama vid varandra. Jag och Teresa pratar mycket. Med tjejerna leker jag nastan varje dag. Jag och Nelly tittar pa en vardelos sapa tillsammans, men det ar underbart for att det ar nagot vi delar. Carmen ger mig varme och karlek. Det ar mysigt att vara hemma, jag kanner mig omtyckt och omhandertagen samtidigt som jag kanner sa mycket omhet infor dem. Men det ar bade pa gott och ont. Eller ont ar det val inte. Lite pafrestande kanske. Lizett lamnar knappt min sida och det kan vara ratt jobbigt nar det inte finns nagon dorr till toaletten. Nar jag sitter pa toaletten star hon bredvid och torkar mina lar (egentligen vill hon val torka mig dar bak) och ibland satter hon sig pa golvet och urinerar dar for att gora likadant som jag. Igar nar jag duschade stod hon och betraktade min bak och nar jag efterat smorde in mig ville hon garna delta. Hon lar ju iallafall, pa vissa satt, lara kanna mig mest i familjen.
Jag, Lina, Porfirio och Daniel har forflyttat oss fran Ibarra, de koloniala byggnaderna, de rena institutionerna och mannen i slips. Vi aker mellan olika samhallen har i provinsen och besoker basorganisationerna under FICAPI och under FENOCIN. Det ena stallet ar mer naturskont an det andra. Den har provinsen (Imbabura) ar otroligt vacker. Basorganisationerna ar otroligt organiserade och de har manga intressanta projekt. Men dagarna ter sig lite annorlunda nu. Igar, tex, gick jag omkring med bajs pa foten hela dagen. Inte mitt eget. Det var bajs ifran en ko. Men det kan det vara vart, jag foredrar landsbygden framfor staden.
Forra veckan besokte vi en by belagen pa 3500 meters hojd. Vi akte forst buss ifran min by i nastan en timme och sedan gick vi till fots uppfor i en timme. Det var sa vackert. Vackrare blev det ju hogre upp vi kom. Det doftade underbart fran naturen. Men det spelar ingen roll hur hogt upp i bergen man kommer eller hur langt ifran en vag man befinner sig sa finns alltid sma butiker med roda skyltar. Endera ar det en Coca Cola-skylt eller sa en Nestle-skylt. Uppe vid varat mal skulle vi besoka ett alfabetiseringsprojekt, men som det ofta kan vara i det har landet sa var det inget sadant projekt nar vi kom fram. Istallet traffade vi nagra kvinnor som hade en hantverkskurs och vi pratade lite med dem samt skadade deras handarbeten.
For att fa lite av julstamningen ska jag och Lina baka lussekatter och pepparkakor pa sondag tillsammans med Nanzy som Lina bor med. Sedan om vi kanner oss modiga ska vi lussa for vara familjer nar de bjuds pa de, forhoppninsvis, fenomenala bakverken.
Glad Lucia och ta hand om varandra.
Thursday, December 4, 2008
Jag vet inte riktigt var jag ska borja? Ska jag lista upp vad jag gjort sedan jag sist skrev eller ska jag valja att bara beratta om den senaste veckan? Och vad vill jag astadkomma med att borja detta inlagg med dessa fragor, det ar ju inte precis sa att jag kommer fa ett svar av er innan jag bestammer mig for upplagget?
Vi har skordat potatis tillsammans med en kvinnlig grupp och vara handledare. Givetvis forsokte de halla oss borta fran arbetet till en borjan eftersom det ar farligt om vi blir smutsiga. For att visa dem att vi inte ar har for att endast betrakta samt halla vara vita hander rena sparkade jag av mig skorna och trampade barfota ut i jorden. Nagra skrattade medan andra sag bedrovade ut. Jag forsokte till en borjan hacka fram plantorna, men jag var battre pa att grava fram potatisen med handerna -nagot som bade jag och de andra kvinnorna var eniga om. Lina och jag gravde med vara hander sa att de var alldeles bruna och graa och vi bar sackar med potatis. Kvinnorna mjuknade och vi pratade och skrattade tillsammans. Obligatorisk laskforfriskning. Vi fortsatte hacka och grava. Till slut brydde jag mig inte om de stora vita, feta maskarna eller de langa, slemmiga, svarta insekterna med en massa fotter. Efterat lag vi pa graset och pustade medan vi vantade pa att fa ata lite potatis.
Lite senare samma dag akte vi ivag med min familj; vi akte mot Quito. Nar vi klev av bussen kryllade det av manniskor. Pa gatorna saldes mossar, vantar och ficklampor. Det var en stamning som gjorde att det pirrade i magen pa mig. Vi forstod att vi skulle fa vara med om nagot speciellt, men samtidigt hade vi ingen bra uppfattning om vad som skulle ske.
Vid 19.00 pa kvallen borjade vi ga en pilgrimsvandring. Det var morkt och det var dammigt. Ungdomar passerade med raska steg och med bergsprangare i famnarna. Aldre passerade ocksa med raska steg. Jag var lite chockad, annars gar majoriteten av manniskorna pa gatorna sa otroligt sakta har. Efter tre timmar kom vi fram till ett myller av ljus, stand och skrik. "Agua 1 dolar!" "Sandías!" "Linternas por 1 dolar!" Uppslutningen var massiv! Det var sa otroligt mycket folk! Blickarna och de stora ogonen i morkret var manga nar de sag mig och Lina. Vi horde "gringas" och "blancas" lite da och da.
"Det ar som en stor vandrande festival", sade Lina. Unde de tre forsta timmarna gick vi nedfor och det var inte alls sa anstrangande. Men sedan. Vi borjade ga uppfor. Det var brant och det var ater igen pa vagar av sand. Det var ater igen morkt och dammigt. Jag blev lite orolig, forstod inte hur jag skulle klara ytterligare tre timmar. Som tur var planade vagen ut lite, men det fortsatte luta uppfor under det som kvarstod av vandringen. Under de sista tva timmarna orkade vi inte ens prata. Vi sa nagot enstaka ord till varandra da och da. Jag orkade inte ens kommentera nar folk kallade oss "gringas" eller "blancas". Till och med barn gick fortfarande. Om barnen hade gett upp sa var det foraldrar som bar dem pa ryggen i tygstycken. Jag blev irriterade varje gang nagon nast intill sprang forbi mig. En gang var jag sa nara att stracka ut foten for att falla en person som angade forbi. Jag tankte pa Hargasagnen och kunde for forsta gangen i mitt liv forsta hur de maste ha kant sig pa slutet innan deras huvuden borjade rulla. Som tur var tappade vi aldrig vara huvuden och inte heller orken. En timma efter midnatt fick jag antligen besoka en toalett och satta mig ner. Vi hade natt malet: El Quinche. Dar var folk samlade. Jag kan inte ens gissa pa hur manga som var dar. Men MANGA! Familjer hade lagt sig pa trottoarerna och kring torget utanfor den stora, vackra kyrkan under filtar dar de sov tillsammans. Vissa strosade omkring mellan de olika marknadsstanden. Andra hade tagit plats pa olika matstallen for att ata och dricka varmt. Det gjorde aven vi. Sedan gick vi till kyrkan och dar pa baksidan holls en ceremoni. Pa marken nedanfor prasterna satt det massvis med manniskor som hade tant ljus. Vi tog plats mitt i folksamlingen, krop ihop nara varandra och tande ett ljus -var och en av oss. Fast jag inte ar sa mycket for kyrkliga aktiviter sa var det stamningsfullt och vackert. Till vanster om mig satt ett ungt par som holl om varandra och kysstes medan killen spelade in prastens ord pa sin mobil. Framfor mig lag en familj under filtar och sov eller lyssnade med stangda ogon. Jag tittade till hoger om mig pa Lina, pa min vardfamilj och kande varmen i brostet nar Manuels syster Edelina log mot mig. Prasten sa at oss att ta varandra i handerna for freden och jag vande mig mot Lina, Manuel och Nelly och vi onskade varandra fred.
Klockan 07 pa sondagsmorgonen var vi ater tillbaka i Ibarra. Vi hade borjat resa vid 04 och jag sov som en stock pa de tva bussarna vi fardades med. Dock var inte sondagen en lugn dag for mig och Lina. Vi deltog i ett mote som Socialistpartiet hade anordnat. Vi blev kvar dar hela dagen och det var med gladje jag kom hem till min familj och fick duscha samt ata middag pa kvallen.
Igar kom jag och Lina tillbaka hit till Ibarra efter 6 dagar i Quito. Det kandes faktiskt bra att atervanda hit till Punkuwayku och Ibarra, det var sa skont att kliva av bussen och omges av lugnet i byn. Men jag har haft det helt fantastiskt i huvudstaden. Det var gladje, det var skratt och det var dans nar vi i klassen traffades i fredags! Alla hade fatt lite mer farg i ansiktet, loppbett pa kroppen och bubblade av berattelser att dela med sig. Vi duschade och duschade. Det var fantastiskt med BADRUM med duschar med VARMVATTEN! Det var harligt att kunna ga barfota pa ett golv.
Vi deltog i FENOCINs 40arsjubileum, men framfor allt sa har vi umgatts med varandra! Vi har strosat, njutit av att bara vara i varandras sallskap utan nagra speciella planer, atit gott och dansat dansat dansat! Det var festdagar i Quito och stamningen gjorde att vi aldrig ville lamna staden. Ej heller ville vi lamna varandra.
Nu ar jag tillbaka i verkligheten dar jag sticker ut annu mer, dar jag har en lillasyster som vill leka med mig nar jag ar hemma, dar mitt rum luktar bajs och dar jag deltar i olika aktiviteter med manniskor som kampar har i provinsen. Jag tycker om den har verkligheten ocksa.
Jag hoppas att ni alla mar bra och att ni hade en fin forsta advent.
Gloggtankar ifran ett soligt Ibarra!
Vi har skordat potatis tillsammans med en kvinnlig grupp och vara handledare. Givetvis forsokte de halla oss borta fran arbetet till en borjan eftersom det ar farligt om vi blir smutsiga. For att visa dem att vi inte ar har for att endast betrakta samt halla vara vita hander rena sparkade jag av mig skorna och trampade barfota ut i jorden. Nagra skrattade medan andra sag bedrovade ut. Jag forsokte till en borjan hacka fram plantorna, men jag var battre pa att grava fram potatisen med handerna -nagot som bade jag och de andra kvinnorna var eniga om. Lina och jag gravde med vara hander sa att de var alldeles bruna och graa och vi bar sackar med potatis. Kvinnorna mjuknade och vi pratade och skrattade tillsammans. Obligatorisk laskforfriskning. Vi fortsatte hacka och grava. Till slut brydde jag mig inte om de stora vita, feta maskarna eller de langa, slemmiga, svarta insekterna med en massa fotter. Efterat lag vi pa graset och pustade medan vi vantade pa att fa ata lite potatis.
Lite senare samma dag akte vi ivag med min familj; vi akte mot Quito. Nar vi klev av bussen kryllade det av manniskor. Pa gatorna saldes mossar, vantar och ficklampor. Det var en stamning som gjorde att det pirrade i magen pa mig. Vi forstod att vi skulle fa vara med om nagot speciellt, men samtidigt hade vi ingen bra uppfattning om vad som skulle ske.
Vid 19.00 pa kvallen borjade vi ga en pilgrimsvandring. Det var morkt och det var dammigt. Ungdomar passerade med raska steg och med bergsprangare i famnarna. Aldre passerade ocksa med raska steg. Jag var lite chockad, annars gar majoriteten av manniskorna pa gatorna sa otroligt sakta har. Efter tre timmar kom vi fram till ett myller av ljus, stand och skrik. "Agua 1 dolar!" "Sandías!" "Linternas por 1 dolar!" Uppslutningen var massiv! Det var sa otroligt mycket folk! Blickarna och de stora ogonen i morkret var manga nar de sag mig och Lina. Vi horde "gringas" och "blancas" lite da och da.
"Det ar som en stor vandrande festival", sade Lina. Unde de tre forsta timmarna gick vi nedfor och det var inte alls sa anstrangande. Men sedan. Vi borjade ga uppfor. Det var brant och det var ater igen pa vagar av sand. Det var ater igen morkt och dammigt. Jag blev lite orolig, forstod inte hur jag skulle klara ytterligare tre timmar. Som tur var planade vagen ut lite, men det fortsatte luta uppfor under det som kvarstod av vandringen. Under de sista tva timmarna orkade vi inte ens prata. Vi sa nagot enstaka ord till varandra da och da. Jag orkade inte ens kommentera nar folk kallade oss "gringas" eller "blancas". Till och med barn gick fortfarande. Om barnen hade gett upp sa var det foraldrar som bar dem pa ryggen i tygstycken. Jag blev irriterade varje gang nagon nast intill sprang forbi mig. En gang var jag sa nara att stracka ut foten for att falla en person som angade forbi. Jag tankte pa Hargasagnen och kunde for forsta gangen i mitt liv forsta hur de maste ha kant sig pa slutet innan deras huvuden borjade rulla. Som tur var tappade vi aldrig vara huvuden och inte heller orken. En timma efter midnatt fick jag antligen besoka en toalett och satta mig ner. Vi hade natt malet: El Quinche. Dar var folk samlade. Jag kan inte ens gissa pa hur manga som var dar. Men MANGA! Familjer hade lagt sig pa trottoarerna och kring torget utanfor den stora, vackra kyrkan under filtar dar de sov tillsammans. Vissa strosade omkring mellan de olika marknadsstanden. Andra hade tagit plats pa olika matstallen for att ata och dricka varmt. Det gjorde aven vi. Sedan gick vi till kyrkan och dar pa baksidan holls en ceremoni. Pa marken nedanfor prasterna satt det massvis med manniskor som hade tant ljus. Vi tog plats mitt i folksamlingen, krop ihop nara varandra och tande ett ljus -var och en av oss. Fast jag inte ar sa mycket for kyrkliga aktiviter sa var det stamningsfullt och vackert. Till vanster om mig satt ett ungt par som holl om varandra och kysstes medan killen spelade in prastens ord pa sin mobil. Framfor mig lag en familj under filtar och sov eller lyssnade med stangda ogon. Jag tittade till hoger om mig pa Lina, pa min vardfamilj och kande varmen i brostet nar Manuels syster Edelina log mot mig. Prasten sa at oss att ta varandra i handerna for freden och jag vande mig mot Lina, Manuel och Nelly och vi onskade varandra fred.
Klockan 07 pa sondagsmorgonen var vi ater tillbaka i Ibarra. Vi hade borjat resa vid 04 och jag sov som en stock pa de tva bussarna vi fardades med. Dock var inte sondagen en lugn dag for mig och Lina. Vi deltog i ett mote som Socialistpartiet hade anordnat. Vi blev kvar dar hela dagen och det var med gladje jag kom hem till min familj och fick duscha samt ata middag pa kvallen.
Igar kom jag och Lina tillbaka hit till Ibarra efter 6 dagar i Quito. Det kandes faktiskt bra att atervanda hit till Punkuwayku och Ibarra, det var sa skont att kliva av bussen och omges av lugnet i byn. Men jag har haft det helt fantastiskt i huvudstaden. Det var gladje, det var skratt och det var dans nar vi i klassen traffades i fredags! Alla hade fatt lite mer farg i ansiktet, loppbett pa kroppen och bubblade av berattelser att dela med sig. Vi duschade och duschade. Det var fantastiskt med BADRUM med duschar med VARMVATTEN! Det var harligt att kunna ga barfota pa ett golv.
Vi deltog i FENOCINs 40arsjubileum, men framfor allt sa har vi umgatts med varandra! Vi har strosat, njutit av att bara vara i varandras sallskap utan nagra speciella planer, atit gott och dansat dansat dansat! Det var festdagar i Quito och stamningen gjorde att vi aldrig ville lamna staden. Ej heller ville vi lamna varandra.
Nu ar jag tillbaka i verkligheten dar jag sticker ut annu mer, dar jag har en lillasyster som vill leka med mig nar jag ar hemma, dar mitt rum luktar bajs och dar jag deltar i olika aktiviteter med manniskor som kampar har i provinsen. Jag tycker om den har verkligheten ocksa.
Jag hoppas att ni alla mar bra och att ni hade en fin forsta advent.
Gloggtankar ifran ett soligt Ibarra!
Friday, November 21, 2008
En rapport fran en som rest bort
Varje morgon nar jag lamnar huset, star en liten Lizett och vinkar i gruset
Nu ljog jag for hon star bland stenar, jag ser henne lange nar jag mot bussen skenar
En dag hjalpte jag och Lina till att sa majs, jag har kopt ett ljus for att fa bort lukten av bajs
Ris och potatis, potatis och ris, basen i maten ser inte ut pa nagot annat vis
Mycket socker lite har och var, min familj tycker att jag ar konstig som inte tar
Annars forstar vi varandra pa manga satt, aven om jag inte alltid far orden ratt
Aldrig forr har jag varit radd for hundar, har gar jag forbi dem och blundar
Manniskan slar hunden, hunden slar katten, det ar fasligt hur de later om natten
Manniskorna i byn undrar nog vem det ar de ser, som gar runt och mot dem ler
Men jag fortsatter le och saga hej, hoppas pa att de slutligen ska acceptera mig
Jag och Lina har traffat en man med gastvanlighet sa stor, hans hus ligger fem minuter ifran dar jag bor
Han erbjuder te, bocker och prat, det kanns roligt att ha funnit en kamrat
Pa bussen till Ibarra spelas det hog musik, vi fardas i en relativt lugn trafik
Men nar vi med bussen framat skumpar, vi svarta moln och damm bakom oss dumpar
Skillnaderna ar STORA mellan byarna och staden, butiker, fina hus och KFC har fatt ersatta bladen
En skola i Ibarra har museum och bassang, pa landsbygden ar budgeten mera strang
Husen i staden ar stora och lyxiga med hoga murar, det ser ut som att de bor i burar
Vad som byggs upp ar ett samhalle praglat av fientlighet, nagot som kanns tvartemot byarnas mentalitet
Globaliseringens effekter klattrar upp mot byn, manga ganger ar det inte en vacker syn
Jag menar inte att vara pessimist, vissa fenomen ar bra ja visst
Nagot jag inte vill ska forsvinna, ar gladjen i kampen som har gar att finna
I helgen ska vi och min familj med manga kliv, gora en vandring som man tydligen ska gora 12 ganger i sitt liv
Annars ar det val bara loppbett som kliar och okar, samt en mage som brakar och stokar
Men ingenting som jag inte klarar, jag alla mina kanslor i min dagbok sparar
Ma sa gott och njut av varann, jag saknar er sa mycket mer an bara litegrann
Nu ljog jag for hon star bland stenar, jag ser henne lange nar jag mot bussen skenar
En dag hjalpte jag och Lina till att sa majs, jag har kopt ett ljus for att fa bort lukten av bajs
Ris och potatis, potatis och ris, basen i maten ser inte ut pa nagot annat vis
Mycket socker lite har och var, min familj tycker att jag ar konstig som inte tar
Annars forstar vi varandra pa manga satt, aven om jag inte alltid far orden ratt
Aldrig forr har jag varit radd for hundar, har gar jag forbi dem och blundar
Manniskan slar hunden, hunden slar katten, det ar fasligt hur de later om natten
Manniskorna i byn undrar nog vem det ar de ser, som gar runt och mot dem ler
Men jag fortsatter le och saga hej, hoppas pa att de slutligen ska acceptera mig
Jag och Lina har traffat en man med gastvanlighet sa stor, hans hus ligger fem minuter ifran dar jag bor
Han erbjuder te, bocker och prat, det kanns roligt att ha funnit en kamrat
Pa bussen till Ibarra spelas det hog musik, vi fardas i en relativt lugn trafik
Men nar vi med bussen framat skumpar, vi svarta moln och damm bakom oss dumpar
Skillnaderna ar STORA mellan byarna och staden, butiker, fina hus och KFC har fatt ersatta bladen
En skola i Ibarra har museum och bassang, pa landsbygden ar budgeten mera strang
Husen i staden ar stora och lyxiga med hoga murar, det ser ut som att de bor i burar
Vad som byggs upp ar ett samhalle praglat av fientlighet, nagot som kanns tvartemot byarnas mentalitet
Globaliseringens effekter klattrar upp mot byn, manga ganger ar det inte en vacker syn
Jag menar inte att vara pessimist, vissa fenomen ar bra ja visst
Nagot jag inte vill ska forsvinna, ar gladjen i kampen som har gar att finna
I helgen ska vi och min familj med manga kliv, gora en vandring som man tydligen ska gora 12 ganger i sitt liv
Annars ar det val bara loppbett som kliar och okar, samt en mage som brakar och stokar
Men ingenting som jag inte klarar, jag alla mina kanslor i min dagbok sparar
Ma sa gott och njut av varann, jag saknar er sa mycket mer an bara litegrann
Bilder
Fortsatter med att lagga ut bilder utan en korrekt kronologisk ordning, men de ar sa pass sorterade att det ar bilder fran forsta veckan. Ifran tiden innan vi var tva.Vi praktikanter dansar sma grodorna med handledarna. Vi fran Sorangens sammanstralar med Glokala i London.
En formiddag pa Miami South Beach.
Wednesday, November 19, 2008
Thursday, November 13, 2008
Ñukaka allillami kani
Loppbett pa kroppen.
Nyfikna manniskor ar bra for spanskan.
Nyfikna manniskor ar roligare an blickar som far mig att kanna mig totalt felplacerad.
Kvallsmiddagarna med familjen ar fyllda av skratt.
Forklaringen pa varfor jag och Lina ar har kommer som rinnande vatten nar fragan stalls, fast pa spanska. Snart vill jag hitta pa nagonting annat for att jag ar sa trott pa att hora mig sjalv upprepa orden.
Tvatt och tandborstning tar jag hand om utomhus. Vid toalettbesok och duschning har jag tre vaggar och tak iallafall som omger mig, dock ingen dorr.
Ingen kackerlacka har nockat mig i sangen an. Lina har haft mer otur med den saken.
Jag har antagit en lukt som jag har svart att forlika mig med. Jag luktar inte kokos iallafall.
Eukalyptustraden doftar friska i vara byar.
Min familj forhor mig pa kichwa, de har som mal att jag ska lara mig spraket medan jag ar har. Det ar mycket mer kichwa an jag hade forvantat mig.
Jag och Lina flanger mellan olika besoksmal. Kan knappt halla isar stallena vi har varit pa. Clinica para medicos especiales, Hospital, Cruz Roja, El Municipio de Ibarra, Imbabura Gobierno Provincial, Gobernacion de Imbabura, Cuerpo Bomberos, ACNUR och Pastorial Migratora. Vi far ta del ut av intressant information och traffa engagerade och fascinerande manniskor. Ibland forstar jag det mesta och ibland forstar jag mindre.
En kvall befann vi oss pa en ode gata under skenet av en gatlykta. Jag, Lina och sakert sju man till en borjan. Det blir latt att umganget utanfor landsbygden utgors av man med hoga positioner, men vi ar pa var vakt. Socialistiskt partimote var vad vi visste pa forhand. Vantan var lang, men stamningen var lugn. "Mañana, mañana". Nar porten oppnades efter nagra timmar visade sig ett litet rum med karteder och roda plaststolar. Pa vaggarna hangde affischer med slagord, roda flaggor, bilder pa Che Guevara och andra ikoner. Det kandes hemligt och forbjudet. Men motet holls med oppna portar sa det var nog inte sa hemligt som jag garna skulle latsas har nu for att gora det hela lite mer spannande och hapnadsvackande.
Jag hoppas att lopporna inte bor i min sang. Jag hoppas mer pa att de bor pa djuren. Man blir svart pa fingertopparna av det har tangentbordet sa jag slutar nu.
P.s. Jag har forsokt att ladda upp bilder, men det gar otroligt segt, sa fram till att jag hittar nagot battre stalle blir det bara text. D.s.
Nyfikna manniskor ar bra for spanskan.
Nyfikna manniskor ar roligare an blickar som far mig att kanna mig totalt felplacerad.
Kvallsmiddagarna med familjen ar fyllda av skratt.
Forklaringen pa varfor jag och Lina ar har kommer som rinnande vatten nar fragan stalls, fast pa spanska. Snart vill jag hitta pa nagonting annat for att jag ar sa trott pa att hora mig sjalv upprepa orden.
Tvatt och tandborstning tar jag hand om utomhus. Vid toalettbesok och duschning har jag tre vaggar och tak iallafall som omger mig, dock ingen dorr.
Ingen kackerlacka har nockat mig i sangen an. Lina har haft mer otur med den saken.
Jag har antagit en lukt som jag har svart att forlika mig med. Jag luktar inte kokos iallafall.
Eukalyptustraden doftar friska i vara byar.
Min familj forhor mig pa kichwa, de har som mal att jag ska lara mig spraket medan jag ar har. Det ar mycket mer kichwa an jag hade forvantat mig.
Jag och Lina flanger mellan olika besoksmal. Kan knappt halla isar stallena vi har varit pa. Clinica para medicos especiales, Hospital, Cruz Roja, El Municipio de Ibarra, Imbabura Gobierno Provincial, Gobernacion de Imbabura, Cuerpo Bomberos, ACNUR och Pastorial Migratora. Vi far ta del ut av intressant information och traffa engagerade och fascinerande manniskor. Ibland forstar jag det mesta och ibland forstar jag mindre.
En kvall befann vi oss pa en ode gata under skenet av en gatlykta. Jag, Lina och sakert sju man till en borjan. Det blir latt att umganget utanfor landsbygden utgors av man med hoga positioner, men vi ar pa var vakt. Socialistiskt partimote var vad vi visste pa forhand. Vantan var lang, men stamningen var lugn. "Mañana, mañana". Nar porten oppnades efter nagra timmar visade sig ett litet rum med karteder och roda plaststolar. Pa vaggarna hangde affischer med slagord, roda flaggor, bilder pa Che Guevara och andra ikoner. Det kandes hemligt och forbjudet. Men motet holls med oppna portar sa det var nog inte sa hemligt som jag garna skulle latsas har nu for att gora det hela lite mer spannande och hapnadsvackande.
Jag hoppas att lopporna inte bor i min sang. Jag hoppas mer pa att de bor pa djuren. Man blir svart pa fingertopparna av det har tangentbordet sa jag slutar nu.
P.s. Jag har forsokt att ladda upp bilder, men det gar otroligt segt, sa fram till att jag hittar nagot battre stalle blir det bara text. D.s.
Monday, November 10, 2008
10 Dagar och 1 Luciatag senare
Ibarra i provinsen Imbabura.
Soy Theresa otra vez. Y tambien, Theresita.
Det ar svart att forsta att det inte ens har gatt tva veckor sedan jag lamnade Sverige. Det ar sa mycket nytt, sa manga intryck, sa manga platser, sa manga handskakningar och sa manga pussar pa kinderna.
Quito var bra, vi var alla, vi var glada och allting kandes latt. Okej, det var lite for mycket sjukdomar. Och, okej, jag tycker inte om att vara den som det ropas "gringa" efter.
Spanskalektionerna var for fa, men bra. Jag, Johanna, Sofia och Maja hade en karismatisk och entusiastisk lararinna. Hon tog oss med till en marknad en dag dar vi fick smaka pa mat och frukter.
Quito bjod pa mycket annat an studier, moten och forelasningar. Vi dansade, dansade och dansade en kvall sa att vara leenden bestod medan vi sov. Vi tog en tur med linbana upp till 4100 meters hojd -vi vandrade i dis; sag inte sa langt framfor oss, vi andades tungt och fros. Sjukhusbesok blev ocksa nagot de flesta av oss fick uppleva. Migrationsverket var nagot som fa av oss fick uppleva.
De sista tva dagarna i Quito var soliga och varma. Vi var nervosa, glada och vemodiga pa samma gang. Motet med handledarna gjorde att bubblan sprack och jag insag att nu borjar det snart. Idag, mandag, har det borjat. Eller det kanske borjade i fredags? Eller vad ar det som har borjat? Resan borjade den 29 oktober. Men ater till de sista tva dagarna. Forutom samtal med handledarna och information fran varan Asa samt Delia hade vi en gemensam "noche cultural". Den bestod av mat, ett luciatag framfort av oss, traditionella danser fran olika provinser i Ecuador, sma grodorna och prastens lilla kraka kring en midsommarstang gestaltandes av Sofia.
Fredagen var lika mycket nervositet som forvantan som fornekande. Efter lunchen akte ryggsackarna pa och sa plotsligt efter kramar och nagra tarar som brande bakom ogonlocken var vi bara tre. Jag, Lina och en av vara handledare; Porfirio.
Nu sitter jag har i Ibarra. Vi har idag haft varat forsta planeringsmote pa "var" organisation FICAPI, men det kanns redan som att vi har varit har valdigt lange.
Jag bor i en comunidad som heter Punkuwayku (det ar kichwa) hemma hos, eller det ar svart att saga vem jag bor hos. Jag vill saga att jag bor hemma hos Manuels familj for att det var han som motte mig har i Ibarra i fredags, men det ar hans mamma Carmens gard. Jag bor tillsammans med Carmen och hennes man, deras dotter, deras son Manuel och hans familj som bestar av hans fru Teresa (dar av att jag nu, befogat, ar Theresita) och deras dottrar Nellie samt Lizett. Hunden Benji, katterna Romana och Mimi samt nagra hons bor aven de pa garden.
Jag kom fram till Punkuwayku sent pa fredagskvallen da det var morkt tillsammans med Manuel och den andre av vara handledare; Daniel. Det var sa tyst och lugnt. Vi gick uppfor en kullerstensbacke och efter en stund svangde vi av i backen och gick in pa garden till det jag nu kallar mitt hem.
Nasta morgon nar jag steg ut pa garden i dagsljus fick jag se att garden var omgiven av fler gardar, hoga berg och ett fantastiskt vackert landskap. Betesmarker, odlingar, sma tradgardar, manniskor i traditionella klader som arbetar pa falten eller vallar djuren, kor som betar, grisar som sover och hundar som springer omkring overallt. Givetvis ar detta bara en ytlig och naturbeskrivande observation. Till och med en sa ytlig beskrivning att jag inte tog med att det har och var ligger CocaCola flaskor slangda i graset.
Min familj ar underbar och tar val hand om mig. Mamma Carmen halsar att ingen behover oroa sig for nu har jag en mamma har och hon kommer nog inte vilja slappa mig efter fem manader. Givetvis ar det bara ord nu i borjan, vi kanner inte varandra an.
De ger mig mycket mat (de sager att jag snart kommer bli tjock) och jag tycker att det kanns obekvamt att hela tiden bli serverad och behandlad som en fin gast. Jag forsoker hjalpa till sa gott det gar.
Jag ar redan trott av alla anstrangningar med spraket -jag langtar efter att konversera obehindrat och avslappnat. Det blir latt tyst vid matbordet och jag far pa en gang prestationsangest och ar radd for att de ska tycka att jag ar trakig eller otrevlig. Det ar tur att lilla Lizett ar liten och tokig sa att vi kan skratta tillsammans at henne.
30 minuters promenad fran mig bor Lina. Hon bor i en sector som heter Florida. Det ar en otroligt vacker promenad oss emellan, men jag far inte ga ut nar det har blivit morkt och morkt blir det vid 18.00 ungefar. Haromkvallen skickade de ut Nellie efter mig nar jag inte hade kommit hem 17.30. Jag gar och lagger mig vid 20.00 om kvallarna och det ar otroligt skont. Men jag ar likval otroligt trott nar jag vaknar vid 06.00 pa morgonen. Kanske sover jag for mycket? Eller sa ar det sa mycket nu i borjan att jag ar utmattad av alla intryck?
Igar fick vi vara med pa ett mote pa FICAPI dar alla ordforandena for de olika basorganisationerna inom FICAPI samlades for att planera for en sammanslagning. De ska nu inga i en organisation som samlar alla inom den norra bergsregionen. Det var otroligt intressant och aven ovantat. Det kanns spannande att vara med i startskedet av den har federationen och se hur det kommer ga under de har manaderna.
FICAPI har en bra ordforande. Han ar odmjuk, bra och rolig. Aven Rosa som vi traffade i Malmo arbetar pa organisationen och det kanns tryggt att hon finns med i bilden.
Ikvall ska jag och Lina folja med pa ett politiskt mote har i centrala Ibarra. Det ska bli spannande.
Idag kanns allting ratt tungt. Solen skiner, men inombords kanner jag mig gramulen. Jag visste innan att dagar som denna skulle komma och jag vet att dagar som denna kommer fortsatta komma. Jag langtar efter att gomma mig med Lina nagonstans, dar inga handledare eller ingen verklighet alls kan hitta oss. Jag langtar efter klassen. Jag langtar efter karlekar i Sverige.
Nu ska jag kliva ut i solen och forsoka ta in den sa gott det gar.
Soy Theresa otra vez. Y tambien, Theresita.
Det ar svart att forsta att det inte ens har gatt tva veckor sedan jag lamnade Sverige. Det ar sa mycket nytt, sa manga intryck, sa manga platser, sa manga handskakningar och sa manga pussar pa kinderna.
Quito var bra, vi var alla, vi var glada och allting kandes latt. Okej, det var lite for mycket sjukdomar. Och, okej, jag tycker inte om att vara den som det ropas "gringa" efter.
Spanskalektionerna var for fa, men bra. Jag, Johanna, Sofia och Maja hade en karismatisk och entusiastisk lararinna. Hon tog oss med till en marknad en dag dar vi fick smaka pa mat och frukter.
Quito bjod pa mycket annat an studier, moten och forelasningar. Vi dansade, dansade och dansade en kvall sa att vara leenden bestod medan vi sov. Vi tog en tur med linbana upp till 4100 meters hojd -vi vandrade i dis; sag inte sa langt framfor oss, vi andades tungt och fros. Sjukhusbesok blev ocksa nagot de flesta av oss fick uppleva. Migrationsverket var nagot som fa av oss fick uppleva.
De sista tva dagarna i Quito var soliga och varma. Vi var nervosa, glada och vemodiga pa samma gang. Motet med handledarna gjorde att bubblan sprack och jag insag att nu borjar det snart. Idag, mandag, har det borjat. Eller det kanske borjade i fredags? Eller vad ar det som har borjat? Resan borjade den 29 oktober. Men ater till de sista tva dagarna. Forutom samtal med handledarna och information fran varan Asa samt Delia hade vi en gemensam "noche cultural". Den bestod av mat, ett luciatag framfort av oss, traditionella danser fran olika provinser i Ecuador, sma grodorna och prastens lilla kraka kring en midsommarstang gestaltandes av Sofia.
Fredagen var lika mycket nervositet som forvantan som fornekande. Efter lunchen akte ryggsackarna pa och sa plotsligt efter kramar och nagra tarar som brande bakom ogonlocken var vi bara tre. Jag, Lina och en av vara handledare; Porfirio.
Nu sitter jag har i Ibarra. Vi har idag haft varat forsta planeringsmote pa "var" organisation FICAPI, men det kanns redan som att vi har varit har valdigt lange.
Jag bor i en comunidad som heter Punkuwayku (det ar kichwa) hemma hos, eller det ar svart att saga vem jag bor hos. Jag vill saga att jag bor hemma hos Manuels familj for att det var han som motte mig har i Ibarra i fredags, men det ar hans mamma Carmens gard. Jag bor tillsammans med Carmen och hennes man, deras dotter, deras son Manuel och hans familj som bestar av hans fru Teresa (dar av att jag nu, befogat, ar Theresita) och deras dottrar Nellie samt Lizett. Hunden Benji, katterna Romana och Mimi samt nagra hons bor aven de pa garden.
Jag kom fram till Punkuwayku sent pa fredagskvallen da det var morkt tillsammans med Manuel och den andre av vara handledare; Daniel. Det var sa tyst och lugnt. Vi gick uppfor en kullerstensbacke och efter en stund svangde vi av i backen och gick in pa garden till det jag nu kallar mitt hem.
Nasta morgon nar jag steg ut pa garden i dagsljus fick jag se att garden var omgiven av fler gardar, hoga berg och ett fantastiskt vackert landskap. Betesmarker, odlingar, sma tradgardar, manniskor i traditionella klader som arbetar pa falten eller vallar djuren, kor som betar, grisar som sover och hundar som springer omkring overallt. Givetvis ar detta bara en ytlig och naturbeskrivande observation. Till och med en sa ytlig beskrivning att jag inte tog med att det har och var ligger CocaCola flaskor slangda i graset.
Min familj ar underbar och tar val hand om mig. Mamma Carmen halsar att ingen behover oroa sig for nu har jag en mamma har och hon kommer nog inte vilja slappa mig efter fem manader. Givetvis ar det bara ord nu i borjan, vi kanner inte varandra an.
De ger mig mycket mat (de sager att jag snart kommer bli tjock) och jag tycker att det kanns obekvamt att hela tiden bli serverad och behandlad som en fin gast. Jag forsoker hjalpa till sa gott det gar.
Jag ar redan trott av alla anstrangningar med spraket -jag langtar efter att konversera obehindrat och avslappnat. Det blir latt tyst vid matbordet och jag far pa en gang prestationsangest och ar radd for att de ska tycka att jag ar trakig eller otrevlig. Det ar tur att lilla Lizett ar liten och tokig sa att vi kan skratta tillsammans at henne.
30 minuters promenad fran mig bor Lina. Hon bor i en sector som heter Florida. Det ar en otroligt vacker promenad oss emellan, men jag far inte ga ut nar det har blivit morkt och morkt blir det vid 18.00 ungefar. Haromkvallen skickade de ut Nellie efter mig nar jag inte hade kommit hem 17.30. Jag gar och lagger mig vid 20.00 om kvallarna och det ar otroligt skont. Men jag ar likval otroligt trott nar jag vaknar vid 06.00 pa morgonen. Kanske sover jag for mycket? Eller sa ar det sa mycket nu i borjan att jag ar utmattad av alla intryck?
Igar fick vi vara med pa ett mote pa FICAPI dar alla ordforandena for de olika basorganisationerna inom FICAPI samlades for att planera for en sammanslagning. De ska nu inga i en organisation som samlar alla inom den norra bergsregionen. Det var otroligt intressant och aven ovantat. Det kanns spannande att vara med i startskedet av den har federationen och se hur det kommer ga under de har manaderna.
FICAPI har en bra ordforande. Han ar odmjuk, bra och rolig. Aven Rosa som vi traffade i Malmo arbetar pa organisationen och det kanns tryggt att hon finns med i bilden.
Ikvall ska jag och Lina folja med pa ett politiskt mote har i centrala Ibarra. Det ska bli spannande.
Idag kanns allting ratt tungt. Solen skiner, men inombords kanner jag mig gramulen. Jag visste innan att dagar som denna skulle komma och jag vet att dagar som denna kommer fortsatta komma. Jag langtar efter att gomma mig med Lina nagonstans, dar inga handledare eller ingen verklighet alls kan hitta oss. Jag langtar efter klassen. Jag langtar efter karlekar i Sverige.
Nu ska jag kliva ut i solen och forsoka ta in den sa gott det gar.
Friday, October 31, 2008
Por fin en Ecuador
Jag lever. Jag befinner mig i Quito. Jag mår bra. Jag flåsar i backar.
Jag har suttit i tre olika flygplan for att slutligen hamna här. Jag har sprungit pa Miami South Beach. Jag har badat i Atlanten. Jag har fått min väska genomsökt och en lotion konfiskerad.
Vid första rapporten känner jag mig otroligt hoppfull och det känns bra att vara här. Lite trött pga tidsomställningen, men piggare an vad jag hade förväntat mig. Det luktar som Guatemala, det påminner om Guatemala i många avseenden. "-Det är dieseln som luktar, Therese" sade Torbjörn och han har rätt, men det är någon mer doft som gör att bilder och känslor ifrån Guatemala gör sig påminda. Någon rökelse eller något medel, kanske?
Vi bor på ett hostel (Casa Bambu) som vi redan tycker mycket om. Rummen är fina och det finns en takterass som är sagolik. Vi avnjöt frukosten där imorse med en musli och färsk frukt som fick oss att drömma om att stanna på taket i fem månader framöver.
Vi har tillbringat större delen av dagen med Asa (vår praktikantsamordnare); hon har givit oss lite allmän information kring våra roller som praktikanter och kring försäkringar samt andra regler. Ett prov har var och en av oss fått skriva idag på skolan där vi börjar förbättra vår spanska imorgon. Nu ska vi strax iväg och äta middag tillsammans med Asa och några andra ifrån SAL (Latinamerikagrupperna på spanska).
Tankar till Sverige!
Subscribe to:
Comments (Atom)