Feliz Navidad

Hellre en syster i duschen an en skorpion i sangen, som jag alltid brukar saga. Det sistnamnda rakade Lina ut for. Nu mera ar skorpionen hennes husdjur. Han eller hon ligger fint och stilla i en burk utan lufthal.

Jag kommer precis ifran marknaden har i Ibarra. At lunch med mamma Carmen, pappa Enrique och Edelina. Carmen har en butik pa marknaden dar hon saljer de traditionella kladerna har i provinsen. Lina och Erik akte till el Oriente igar sa jag ar ensam kvar har nu fram till jag aker till kusten pa sondag for att mota upp med hela gruppen. Dar ska vi fira in det nya aret tillsammans.
Linas pojkvan Erik kom for en vecka sedan och med honom var vi turistiga forra veckan. Bad i varma kallor. Huden lossnade. "Sa blir det nar man inte blott upp huden pa 2 manader", sade Lina. Oj, oj, sa ren jag kande mig efterat. Samt avslappnad.
Vi besteg vulkanen Imbabura. Kroppen kandes otroligt tung och jag flasade och flasade. Det var mulet sa vi sag ingen utsikt, bara det allra narmaste omkring oss. Det blev brantare och brantare. Miljon var fin. Det blev brantare. En pojke pa 10 ar var med oss. Han skuttade, sprang och lekte medan vi vandrade. Jag onskade innerligt att aven jag var uppvaxt i bergen. Det blev brantare och brantare. Vi mer eller mindre klattrade. Jag borjade oroa mig for nervagen. Miljon forandrades och vegetationen forsvann, den byttes ut mot stenar och lera. Pa samma hojd som kratern stannade jag; 4600 meter over havet tror jag. Men ja var inte framme. Mer klattring kravdes och sedan lite nedgang. Jag stannade inte av radsla, nej, nej, jag stannade av hansyn infor mitt forsakringsbolag. Givetvis. Nar jag satte mig ner for att pusta ut skingrade sig molnen och solen samt den bla himlen uppenbarade sig. Plotsligt sag jag berg, dalar och sa i fjarran en stad. Nagra timmar senare nar vi val kommit ner slangde vi oss i graset och blev serverade potatis, bondbonor, chilisas och rostad majs. Vi lag allesammans over de tre tallrikarna och slangde i oss maten med handerna. "Estilio indios", sager alltid Porfirio nar vi ater som de.
Dagen efter kokade vara ansikten. Jag ska aldrig mer -pa over 3000 meters hojd iallafall- tanka att molnen skyddar mot solen!
Som om det inte rackte med bestigningar sa fick vi for oss att bestiga berge Cubilche pa lordagen. Nar vi borjade ga uppfor tankte jag "varfor utsatter jag mig for det har?" och det kandes flera ganger som att jag ville ge upp. Men jag ar alldeles for stolt for det. Uppe pa toppen var det dock vart anstrangningen. Vi kom fram till en sjo dar vi kunde svalka av oss och njuta av matsacken. Efter vila gick vi lite mer och kom till tva till sjoar. Inte det heller var nog; vi gick annu hogre upp och dar uppe..! Dar blev det verkligen vart modan; vi sag bort till Otavalo och sjon San Pablo. Det var otroligt vackert. Och otroligt skont att vi inte skulle ga uppfor nagot mer. Pa vagen ner smasprang vi vissa strackor och slirade i lera andra strackor.
Med blasor pa fotterna och traningsvark ska jag nog ta det lugnt denna vecka, och det med gott samvete.


2 dagar till julafton. Ingen julstamning. Jag kanner ingen julstamning alls. Gick tidigare idag forbi det stora och fina shoppingomradet har i Ibarra och folk hetsade omkring som hemma. Det var sorgligt att det varkte lite i mitt hjarta nar jag sag hur manniskor stressade mellan de olika butikerna med stora pasar i handerna samt nar jag sag de overfulla kundvagnarna inne i matvarubutiken. Som om det ar jul for mig.
I Ibarra ar det pyntat sa gott som overallt och julbelysningar blinkar frenetiskt nar morkret kommer. Ingen julstamning. Jag kanner ingen julstamning alls. Jullatar spelas och barn bar tomteluvor. Musiken far mig att kanna nagot, men det ar inte julstamning. Snarare avsaknaden av julstamning nar jag tycker att jag borde kanna. Jag langtar efter adventsljusen, gloggen, julgranen och kara aterseenden. Men jag saknar inte julklappshysterin.
Pa annandagen ska jag tillsammans med Manuel aka runt och dela ut sma pasar med godis till barn i olika byar. Dessa sma pasar ses overallt just nu. Oftast i handerna pa ett barn.
Jul kan dock firas utan julklappar. Det viktigaste ar att fa vara tillsammans. Min familj har aldrig haft det som nagon tradition att fira jul med julklappar, men de vet vilken lycka en julklapp skanker och min familj ar en engagerad familj darfor ordnar de nu for fullt med att forbereda infor utdelningarna till barnen.
Jul utan julklappar, eller jul med farre julklappar ar nagot jag tycker vi alla borde forsoka paminna oss om nar vi stressar omkring med stirriga blickar och kryssar vara listor. Det ar inte klapparna man minns utan det ar stamningen, platsen och kanslorna.

Jag onskar er alla en God Jul! Njut av att vara tillsammans!