Feliz Navidad

Hellre en syster i duschen an en skorpion i sangen, som jag alltid brukar saga. Det sistnamnda rakade Lina ut for. Nu mera ar skorpionen hennes husdjur. Han eller hon ligger fint och stilla i en burk utan lufthal.

Jag kommer precis ifran marknaden har i Ibarra. At lunch med mamma Carmen, pappa Enrique och Edelina. Carmen har en butik pa marknaden dar hon saljer de traditionella kladerna har i provinsen. Lina och Erik akte till el Oriente igar sa jag ar ensam kvar har nu fram till jag aker till kusten pa sondag for att mota upp med hela gruppen. Dar ska vi fira in det nya aret tillsammans.
Linas pojkvan Erik kom for en vecka sedan och med honom var vi turistiga forra veckan. Bad i varma kallor. Huden lossnade. "Sa blir det nar man inte blott upp huden pa 2 manader", sade Lina. Oj, oj, sa ren jag kande mig efterat. Samt avslappnad.
Vi besteg vulkanen Imbabura. Kroppen kandes otroligt tung och jag flasade och flasade. Det var mulet sa vi sag ingen utsikt, bara det allra narmaste omkring oss. Det blev brantare och brantare. Miljon var fin. Det blev brantare. En pojke pa 10 ar var med oss. Han skuttade, sprang och lekte medan vi vandrade. Jag onskade innerligt att aven jag var uppvaxt i bergen. Det blev brantare och brantare. Vi mer eller mindre klattrade. Jag borjade oroa mig for nervagen. Miljon forandrades och vegetationen forsvann, den byttes ut mot stenar och lera. Pa samma hojd som kratern stannade jag; 4600 meter over havet tror jag. Men ja var inte framme. Mer klattring kravdes och sedan lite nedgang. Jag stannade inte av radsla, nej, nej, jag stannade av hansyn infor mitt forsakringsbolag. Givetvis. Nar jag satte mig ner for att pusta ut skingrade sig molnen och solen samt den bla himlen uppenbarade sig. Plotsligt sag jag berg, dalar och sa i fjarran en stad. Nagra timmar senare nar vi val kommit ner slangde vi oss i graset och blev serverade potatis, bondbonor, chilisas och rostad majs. Vi lag allesammans over de tre tallrikarna och slangde i oss maten med handerna. "Estilio indios", sager alltid Porfirio nar vi ater som de.
Dagen efter kokade vara ansikten. Jag ska aldrig mer -pa over 3000 meters hojd iallafall- tanka att molnen skyddar mot solen!
Som om det inte rackte med bestigningar sa fick vi for oss att bestiga berge Cubilche pa lordagen. Nar vi borjade ga uppfor tankte jag "varfor utsatter jag mig for det har?" och det kandes flera ganger som att jag ville ge upp. Men jag ar alldeles for stolt for det. Uppe pa toppen var det dock vart anstrangningen. Vi kom fram till en sjo dar vi kunde svalka av oss och njuta av matsacken. Efter vila gick vi lite mer och kom till tva till sjoar. Inte det heller var nog; vi gick annu hogre upp och dar uppe..! Dar blev det verkligen vart modan; vi sag bort till Otavalo och sjon San Pablo. Det var otroligt vackert. Och otroligt skont att vi inte skulle ga uppfor nagot mer. Pa vagen ner smasprang vi vissa strackor och slirade i lera andra strackor.
Med blasor pa fotterna och traningsvark ska jag nog ta det lugnt denna vecka, och det med gott samvete.


2 dagar till julafton. Ingen julstamning. Jag kanner ingen julstamning alls. Gick tidigare idag forbi det stora och fina shoppingomradet har i Ibarra och folk hetsade omkring som hemma. Det var sorgligt att det varkte lite i mitt hjarta nar jag sag hur manniskor stressade mellan de olika butikerna med stora pasar i handerna samt nar jag sag de overfulla kundvagnarna inne i matvarubutiken. Som om det ar jul for mig.
I Ibarra ar det pyntat sa gott som overallt och julbelysningar blinkar frenetiskt nar morkret kommer. Ingen julstamning. Jag kanner ingen julstamning alls. Jullatar spelas och barn bar tomteluvor. Musiken far mig att kanna nagot, men det ar inte julstamning. Snarare avsaknaden av julstamning nar jag tycker att jag borde kanna. Jag langtar efter adventsljusen, gloggen, julgranen och kara aterseenden. Men jag saknar inte julklappshysterin.
Pa annandagen ska jag tillsammans med Manuel aka runt och dela ut sma pasar med godis till barn i olika byar. Dessa sma pasar ses overallt just nu. Oftast i handerna pa ett barn.
Jul kan dock firas utan julklappar. Det viktigaste ar att fa vara tillsammans. Min familj har aldrig haft det som nagon tradition att fira jul med julklappar, men de vet vilken lycka en julklapp skanker och min familj ar en engagerad familj darfor ordnar de nu for fullt med att forbereda infor utdelningarna till barnen.
Jul utan julklappar, eller jul med farre julklappar ar nagot jag tycker vi alla borde forsoka paminna oss om nar vi stressar omkring med stirriga blickar och kryssar vara listor. Det ar inte klapparna man minns utan det ar stamningen, platsen och kanslorna.

Jag onskar er alla en God Jul! Njut av att vara tillsammans!

Sankta Lucia

Imorse efter frukosten sprang jag ut pa garden med disken (det ar bara sa jag lyckas hjalpa till) och diskade med en av Lizetts gamla strumpor. Solen var redan het fastan klockan inte ens var 8. Jag stod och tankte pa hur enkelt det ar hemma hos mina foraldrar; med diskmaskin och tvattmaskin. Vi ar sa lika, men vara liv ar pa samma gang sa olika.

Jag och min familj har blivit valdigt bekvama vid varandra. Jag och Teresa pratar mycket. Med tjejerna leker jag nastan varje dag. Jag och Nelly tittar pa en vardelos sapa tillsammans, men det ar underbart for att det ar nagot vi delar. Carmen ger mig varme och karlek. Det ar mysigt att vara hemma, jag kanner mig omtyckt och omhandertagen samtidigt som jag kanner sa mycket omhet infor dem. Men det ar bade pa gott och ont. Eller ont ar det val inte. Lite pafrestande kanske. Lizett lamnar knappt min sida och det kan vara ratt jobbigt nar det inte finns nagon dorr till toaletten. Nar jag sitter pa toaletten star hon bredvid och torkar mina lar (egentligen vill hon val torka mig dar bak) och ibland satter hon sig pa golvet och urinerar dar for att gora likadant som jag. Igar nar jag duschade stod hon och betraktade min bak och nar jag efterat smorde in mig ville hon garna delta. Hon lar ju iallafall, pa vissa satt, lara kanna mig mest i familjen.

Jag, Lina, Porfirio och Daniel har forflyttat oss fran Ibarra, de koloniala byggnaderna, de rena institutionerna och mannen i slips. Vi aker mellan olika samhallen har i provinsen och besoker basorganisationerna under FICAPI och under FENOCIN. Det ena stallet ar mer naturskont an det andra. Den har provinsen (Imbabura) ar otroligt vacker. Basorganisationerna ar otroligt organiserade och de har manga intressanta projekt. Men dagarna ter sig lite annorlunda nu. Igar, tex, gick jag omkring med bajs pa foten hela dagen. Inte mitt eget. Det var bajs ifran en ko. Men det kan det vara vart, jag foredrar landsbygden framfor staden.

Forra veckan besokte vi en by belagen pa 3500 meters hojd. Vi akte forst buss ifran min by i nastan en timme och sedan gick vi till fots uppfor i en timme. Det var sa vackert. Vackrare blev det ju hogre upp vi kom. Det doftade underbart fran naturen. Men det spelar ingen roll hur hogt upp i bergen man kommer eller hur langt ifran en vag man befinner sig sa finns alltid sma butiker med roda skyltar. Endera ar det en Coca Cola-skylt eller sa en Nestle-skylt. Uppe vid varat mal skulle vi besoka ett alfabetiseringsprojekt, men som det ofta kan vara i det har landet sa var det inget sadant projekt nar vi kom fram. Istallet traffade vi nagra kvinnor som hade en hantverkskurs och vi pratade lite med dem samt skadade deras handarbeten.

For att fa lite av julstamningen ska jag och Lina baka lussekatter och pepparkakor pa sondag tillsammans med Nanzy som Lina bor med. Sedan om vi kanner oss modiga ska vi lussa for vara familjer nar de bjuds pa de, forhoppninsvis, fenomenala bakverken.

Glad Lucia och ta hand om varandra.

Jag vet inte riktigt var jag ska borja? Ska jag lista upp vad jag gjort sedan jag sist skrev eller ska jag valja att bara beratta om den senaste veckan? Och vad vill jag astadkomma med att borja detta inlagg med dessa fragor, det ar ju inte precis sa att jag kommer fa ett svar av er innan jag bestammer mig for upplagget?


Vi har skordat potatis tillsammans med en kvinnlig grupp och vara handledare. Givetvis forsokte de halla oss borta fran arbetet till en borjan eftersom det ar farligt om vi blir smutsiga. For att visa dem att vi inte ar har for att endast betrakta samt halla vara vita hander rena sparkade jag av mig skorna och trampade barfota ut i jorden. Nagra skrattade medan andra sag bedrovade ut. Jag forsokte till en borjan hacka fram plantorna, men jag var battre pa att grava fram potatisen med handerna -nagot som bade jag och de andra kvinnorna var eniga om. Lina och jag gravde med vara hander sa att de var alldeles bruna och graa och vi bar sackar med potatis. Kvinnorna mjuknade och vi pratade och skrattade tillsammans. Obligatorisk laskforfriskning. Vi fortsatte hacka och grava. Till slut brydde jag mig inte om de stora vita, feta maskarna eller de langa, slemmiga, svarta insekterna med en massa fotter. Efterat lag vi pa graset och pustade medan vi vantade pa att fa ata lite potatis.
Lite senare samma dag akte vi ivag med min familj; vi akte mot Quito. Nar vi klev av bussen kryllade det av manniskor. Pa gatorna saldes mossar, vantar och ficklampor. Det var en stamning som gjorde att det pirrade i magen pa mig. Vi forstod att vi skulle fa vara med om nagot speciellt, men samtidigt hade vi ingen bra uppfattning om vad som skulle ske.
Vid 19.00 pa kvallen borjade vi ga en pilgrimsvandring. Det var morkt och det var dammigt. Ungdomar passerade med raska steg och med bergsprangare i famnarna. Aldre passerade ocksa med raska steg. Jag var lite chockad, annars gar majoriteten av manniskorna pa gatorna sa otroligt sakta har. Efter tre timmar kom vi fram till ett myller av ljus, stand och skrik. "Agua 1 dolar!" "Sandías!" "Linternas por 1 dolar!" Uppslutningen var massiv! Det var sa otroligt mycket folk! Blickarna och de stora ogonen i morkret var manga nar de sag mig och Lina. Vi horde "gringas" och "blancas" lite da och da.
"Det ar som en stor vandrande festival", sade Lina. Unde de tre forsta timmarna gick vi nedfor och det var inte alls sa anstrangande. Men sedan. Vi borjade ga uppfor. Det var brant och det var ater igen pa vagar av sand. Det var ater igen morkt och dammigt. Jag blev lite orolig, forstod inte hur jag skulle klara ytterligare tre timmar. Som tur var planade vagen ut lite, men det fortsatte luta uppfor under det som kvarstod av vandringen. Under de sista tva timmarna orkade vi inte ens prata. Vi sa nagot enstaka ord till varandra da och da. Jag orkade inte ens kommentera nar folk kallade oss "gringas" eller "blancas". Till och med barn gick fortfarande. Om barnen hade gett upp sa var det foraldrar som bar dem pa ryggen i tygstycken. Jag blev irriterade varje gang nagon nast intill sprang forbi mig. En gang var jag sa nara att stracka ut foten for att falla en person som angade forbi. Jag tankte pa Hargasagnen och kunde for forsta gangen i mitt liv forsta hur de maste ha kant sig pa slutet innan deras huvuden borjade rulla. Som tur var tappade vi aldrig vara huvuden och inte heller orken. En timma efter midnatt fick jag antligen besoka en toalett och satta mig ner. Vi hade natt malet: El Quinche. Dar var folk samlade. Jag kan inte ens gissa pa hur manga som var dar. Men MANGA! Familjer hade lagt sig pa trottoarerna och kring torget utanfor den stora, vackra kyrkan under filtar dar de sov tillsammans. Vissa strosade omkring mellan de olika marknadsstanden. Andra hade tagit plats pa olika matstallen for att ata och dricka varmt. Det gjorde aven vi. Sedan gick vi till kyrkan och dar pa baksidan holls en ceremoni. Pa marken nedanfor prasterna satt det massvis med manniskor som hade tant ljus. Vi tog plats mitt i folksamlingen, krop ihop nara varandra och tande ett ljus -var och en av oss. Fast jag inte ar sa mycket for kyrkliga aktiviter sa var det stamningsfullt och vackert. Till vanster om mig satt ett ungt par som holl om varandra och kysstes medan killen spelade in prastens ord pa sin mobil. Framfor mig lag en familj under filtar och sov eller lyssnade med stangda ogon. Jag tittade till hoger om mig pa Lina, pa min vardfamilj och kande varmen i brostet nar Manuels syster Edelina log mot mig. Prasten sa at oss att ta varandra i handerna for freden och jag vande mig mot Lina, Manuel och Nelly och vi onskade varandra fred.
Klockan 07 pa sondagsmorgonen var vi ater tillbaka i Ibarra. Vi hade borjat resa vid 04 och jag sov som en stock pa de tva bussarna vi fardades med. Dock var inte sondagen en lugn dag for mig och Lina. Vi deltog i ett mote som Socialistpartiet hade anordnat. Vi blev kvar dar hela dagen och det var med gladje jag kom hem till min familj och fick duscha samt ata middag pa kvallen.

Igar kom jag och Lina tillbaka hit till Ibarra efter 6 dagar i Quito. Det kandes faktiskt bra att atervanda hit till Punkuwayku och Ibarra, det var sa skont att kliva av bussen och omges av lugnet i byn. Men jag har haft det helt fantastiskt i huvudstaden. Det var gladje, det var skratt och det var dans nar vi i klassen traffades i fredags! Alla hade fatt lite mer farg i ansiktet, loppbett pa kroppen och bubblade av berattelser att dela med sig. Vi duschade och duschade. Det var fantastiskt med BADRUM med duschar med VARMVATTEN! Det var harligt att kunna ga barfota pa ett golv.
Vi deltog i FENOCINs 40arsjubileum, men framfor allt sa har vi umgatts med varandra! Vi har strosat, njutit av att bara vara i varandras sallskap utan nagra speciella planer, atit gott och dansat dansat dansat! Det var festdagar i Quito och stamningen gjorde att vi aldrig ville lamna staden. Ej heller ville vi lamna varandra.

Nu ar jag tillbaka i verkligheten dar jag sticker ut annu mer, dar jag har en lillasyster som vill leka med mig nar jag ar hemma, dar mitt rum luktar bajs och dar jag deltar i olika aktiviteter med manniskor som kampar har i provinsen. Jag tycker om den har verkligheten ocksa.

Jag hoppas att ni alla mar bra och att ni hade en fin forsta advent.
Gloggtankar ifran ett soligt Ibarra!