I slutet av forra veckan foljde jag och Lina med Sara och Linn hem till deras by. Den heter PedroCarbo och ligger i kustprovinsen Esmeraldas. Genom en natur som skiljer sig ifran den har i bergen for vi fram genom PedroCarbo staendes pa ett bilflak. Vi vinkade till de manniskor vi passerade och de halsade glatt tillbaka. I PedroCarbo blev vi varmt och vanligt mottagna av bade solen samt tjejernas familjer. Det bjods pa lunch och rundvandring i byn. Vi vandrade vid bevakade rakodlingar (tva man kom ikapp oss ridandes pa tva hastar) tillsammans med Linns smabroder och sa fick vi se kontoret dar Linn och Sara haller sina talleres i datakunskap. De har for ovrigt varit med och rustat kontoret.
Linn och Saras tillvaro har i Ecuador skiljer sig pa sa manga satt fran Linas och min tillvaro. Det var valdigt intressant att fa en liten, liten skymt av deras vardag.
Vi avslutade kustvistelsen med tva stranddagar i Mompiche. Dar ar stranden ratt liten och lugn men otroligt vacker. Turismen har endast borjat nafsa litegrann pa omradet, men de sma tuggorna har gett mersmak och det verkade som att Mompiche ar under stor och okande uppbyggnad. Jag tror att om bara nagra ar kommer palmerna blott vara nagra enstaka dekorationstrad vid olika hotell och stranden kommer vara fullbelamrad av manniskor och parasoller.
Jag tycker om kustens oppna atmosfar, dialekten, narheten till havet (givetvis kan man befinna sig pa kusten langt ifran havet ocksa) och de varma kvallarna. Men det var anda med gladje som jag atervande till bergen och ater igen fick hoppa av den lokala bussen ute i Punkuwayku -jag andades djupt in den friska eukalyptusdoften medan jag vandrade uppat till huset. Jag mottogs av ett gladjerop ifran Manuel och en liten Lizett som strackte armarna upp i luften och sprang emot mig. Kusten i all ara, men det ar i bergen som jag kanner mig hemma.
Wednesday, January 28, 2009
Monday, January 26, 2009
Liten parentes
...Jag tror att jag har fixat sa att det gar lattare att kommentera nu; sa att vem som helst kan lamna ett litet spar. Alltsa inte for att jag tycker att det lamnas for fa kommentarer eller sa....mhhmm....
Thursday, January 22, 2009
Halvtid
Jag sitter pa ett internetcafé i ett regnigt Quito. Linn sitter vid datorn bredvid. Vi har varit har sedan i lordags. Anledningen: Mittmote. Eftersom halva praktiktiden har passerat startade i mandags ett utvarderings- och planeringsmote. Alla vi praktikanter deltog tillsammans med vara handledare samt vara resurspersoner. Det har varit intressant att hora om de andras praktikplatser, bade om vad de gjort och inte gjort. Jag tycker om att vi far mojlighet att bekanta oss med varandras handledare sa att jag vet vilka manniskor de spenderar manga ut av sina dagar med.
Det har varit bade jobbigt och givande. Vad har jag lart mig hittills? Vad har jag gjort? Hur har jag matt? Vad har varit positivt? Vad har varit negativt? Vad vill jag gora under tiden som aterstar? Hur ska jag ga tillvaga? Nar jag kommer hem till Sverige hur ska jag sammanstalla det jag varit med om och utfort har? Hur ska jag lyckas formedla kursens syfte?
Jag kanner mig bade motiverad och uttomd just nu. Det ar sa mycket som snurrar i mitt huvud samtidigt som jag kanner mig pa det klara med vad jag vill ta tag i under det kvarvarande av praktiktiden.
Nagot jag kanner allt mer ar att det har ar ratt. Jag kanner att det var ratt val att ga den har kursen. Jag har mott sa manga inspirerande och intressanta manniskor. Jag kanner mig annu mer engagerad och mer motiverad an tidigare. Jag tror att jag aldrig kommer kunna motivera for mig sjalv att inte pa nagot satt arbeta med liknande fragor. Men hur? Vad kan jag gora?
Som jag skrev tidigare. Det snurrar manga tankar i mitt huvud just nu. Dar av denna flummiga text. Jag ska satta mig ner med mina kurskamrater nu och samla mig. Vi ska saga hejda igen for ett tag.
Innan jag och Lina atervander till Imbabura ska vi folja med Linn och Sara till deras provins Esmeraldas for att fa en inblick i deras liv.
Jag kanner mig lite hemma har...
Det har varit bade jobbigt och givande. Vad har jag lart mig hittills? Vad har jag gjort? Hur har jag matt? Vad har varit positivt? Vad har varit negativt? Vad vill jag gora under tiden som aterstar? Hur ska jag ga tillvaga? Nar jag kommer hem till Sverige hur ska jag sammanstalla det jag varit med om och utfort har? Hur ska jag lyckas formedla kursens syfte?
Jag kanner mig bade motiverad och uttomd just nu. Det ar sa mycket som snurrar i mitt huvud samtidigt som jag kanner mig pa det klara med vad jag vill ta tag i under det kvarvarande av praktiktiden.
Nagot jag kanner allt mer ar att det har ar ratt. Jag kanner att det var ratt val att ga den har kursen. Jag har mott sa manga inspirerande och intressanta manniskor. Jag kanner mig annu mer engagerad och mer motiverad an tidigare. Jag tror att jag aldrig kommer kunna motivera for mig sjalv att inte pa nagot satt arbeta med liknande fragor. Men hur? Vad kan jag gora?
Som jag skrev tidigare. Det snurrar manga tankar i mitt huvud just nu. Dar av denna flummiga text. Jag ska satta mig ner med mina kurskamrater nu och samla mig. Vi ska saga hejda igen for ett tag.
Innan jag och Lina atervander till Imbabura ska vi folja med Linn och Sara till deras provins Esmeraldas for att fa en inblick i deras liv.
Jag kanner mig lite hemma har...
Friday, January 16, 2009
Ett liv utan bokstäver till ända
Cirka 10% av befolkningen i Ecuador ar analfabeter. Min farmor Carmen har i Ecuador ar en av dem. Eller hon var en av dem, rattare skrivet. I och med ett projekt som utfors pa uppdrag av Correas regering har Carmen borjat studera tre kvallar i veckan. Hon far lara sig lasa, skriva och rakna.
For nagra veckor sedan satt vi i koket och ljudade oss igenom alfabetet. Hon tranade aven pa att skriva bokstaverna, bade i versaler och germaner. Nu om kvallarna tranar hon pa att multiplicera samt att dividera.
Det ar sa svart att forestalla sig hur ett bokstavslost sprak ar. For mig ar det sa sjalvklart och bokstaverna rullar omedvetet framfor mina ogon nar jag tanker pa ett ord eller en mening.
Jag kommer ihag att jag i borjan av min tid har fragade Carmen om hur ordet hon just sagt till mig stavades; om det borjade pa ett b eller ett p. Hon sag bekymrad ut och smakade lange pa ordet innan hon svarade att hon inte visste.
Nar vi for nagra veckor sedan akte pa en brollopsfest tillsammans var det en djungel av bussar att valja mellan. Hon irrade fram och tillbaka. Jag forstod forst inte varfor vi kranglade omkring sa mycket. Jag sade till Carmen att det stod var destination pa en buss och hon fragade mig vilken och jag pekade pa den mitt framfor oss. Da insag jag att hon inte kunde utlasa skyltarna.
Att inte kunna ta del av skriven information skulle jag tanka gor en sa avskarmad och begransad. Att inte forsta skyltarna, tidningsartiklarna eller bockernas innehall -bara for att namna nagra exempel- forvandlar inte det mycket i vardagen till obegripliga krumelurer? Men vad vet jag? Det ar svart att forestalla sig. Det ar en sak nar man befinner sig pa en plats dar spraket ar frammande, men nar det galler spraket man talar forestaller jag mig att det kanns forlamande.
Carmen ar en kvinna med stor lust att lara. Hon ar en engagerad kvinna som standigt ar intresserad av nya saker. Hon har manga planer for framtiden. Forra aret var hon ordforande i byn och da sag hon till att ett samlingshus byggdes, att vagen blev stenbelagd samt att belysning sattes upp langs vagen. Hon har en lokal pa marknaden i Ibarra dar hon saljer traditionella klader och har precis utsetts till ordforande for ett kooperativ for lanande och sparande for kvinnor.
Carmen vet att laskunnighet ar en fordel nar hon engagerar sig sa mycket som hon gor och nast intill ett maste for att mer aktivt kunna delta i olika organisationer och projekt. Hon ar inte radd. Hon vagar. Hon ljudar hogt och raknar pa fingrarna. Varfor skulle hon vara radd eller skammas? Varfor skulle hon inte fraga vad det ar som star i tidningen eller hur ett visst ord uttalas?
Carmens yngsta barnbarn Lizett far helt andra forutsattningar. Lizett ar endast 2 ar och varje mandag kommer en lararinna hem till huset for att "leka" med Lizett i en timme. De pysslar ihop; skriver, ritar och laser.
Carmen ar 50 ar och det ar inte sa langesedan hon var en liten flicka. Forandringarna ar pa frammarsch, det ar mycket som hander i Ecuador nu. Det ar ett land som bubblar.
For nagra veckor sedan satt vi i koket och ljudade oss igenom alfabetet. Hon tranade aven pa att skriva bokstaverna, bade i versaler och germaner. Nu om kvallarna tranar hon pa att multiplicera samt att dividera.
Det ar sa svart att forestalla sig hur ett bokstavslost sprak ar. For mig ar det sa sjalvklart och bokstaverna rullar omedvetet framfor mina ogon nar jag tanker pa ett ord eller en mening.
Jag kommer ihag att jag i borjan av min tid har fragade Carmen om hur ordet hon just sagt till mig stavades; om det borjade pa ett b eller ett p. Hon sag bekymrad ut och smakade lange pa ordet innan hon svarade att hon inte visste.
Nar vi for nagra veckor sedan akte pa en brollopsfest tillsammans var det en djungel av bussar att valja mellan. Hon irrade fram och tillbaka. Jag forstod forst inte varfor vi kranglade omkring sa mycket. Jag sade till Carmen att det stod var destination pa en buss och hon fragade mig vilken och jag pekade pa den mitt framfor oss. Da insag jag att hon inte kunde utlasa skyltarna.
Att inte kunna ta del av skriven information skulle jag tanka gor en sa avskarmad och begransad. Att inte forsta skyltarna, tidningsartiklarna eller bockernas innehall -bara for att namna nagra exempel- forvandlar inte det mycket i vardagen till obegripliga krumelurer? Men vad vet jag? Det ar svart att forestalla sig. Det ar en sak nar man befinner sig pa en plats dar spraket ar frammande, men nar det galler spraket man talar forestaller jag mig att det kanns forlamande.
Carmen ar en kvinna med stor lust att lara. Hon ar en engagerad kvinna som standigt ar intresserad av nya saker. Hon har manga planer for framtiden. Forra aret var hon ordforande i byn och da sag hon till att ett samlingshus byggdes, att vagen blev stenbelagd samt att belysning sattes upp langs vagen. Hon har en lokal pa marknaden i Ibarra dar hon saljer traditionella klader och har precis utsetts till ordforande for ett kooperativ for lanande och sparande for kvinnor.
Carmen vet att laskunnighet ar en fordel nar hon engagerar sig sa mycket som hon gor och nast intill ett maste for att mer aktivt kunna delta i olika organisationer och projekt. Hon ar inte radd. Hon vagar. Hon ljudar hogt och raknar pa fingrarna. Varfor skulle hon vara radd eller skammas? Varfor skulle hon inte fraga vad det ar som star i tidningen eller hur ett visst ord uttalas?
Carmens yngsta barnbarn Lizett far helt andra forutsattningar. Lizett ar endast 2 ar och varje mandag kommer en lararinna hem till huset for att "leka" med Lizett i en timme. De pysslar ihop; skriver, ritar och laser.
Carmen ar 50 ar och det ar inte sa langesedan hon var en liten flicka. Forandringarna ar pa frammarsch, det ar mycket som hander i Ecuador nu. Det ar ett land som bubblar.
Sunday, January 4, 2009
I en annan del av Ecuador med smaker av Sverige
Nu ar jag och Lina tillbaka i Ibarra igen efter en natts resande pa ett flertal olika bussar.
Julen kom och passerade.
Pa julafton foljde jag med Manuel och Nelly till en by for att dela ut godispasar till barnen. En del var forvantansfulla och lekfulla; sprang omkring, brottades pa golvet och lekte med en boll medan andra satt tyst och med stora ogon tittade de pa mig samt pa godispasarna. Det var roligt att fa folja med, men nar jag bara kom dit och delade ut och inte deltog pa nagot vis kandes det lite konstigt. Ungefar som att har kommer den "rika, vita flickan med presenter".
Senare pa kvallen satt vi ner tillsammans i Manuel och Teresas hus, jag och de sju medlemmarna i familjen. Vi at middag och sedan akte en skal fram med karameller och kex. Jag hamtade en paradisask som skickats fran Sverige och de blev fortjusta i chokladen. Manuel holl ett valdigt fin tal for mig och blodig som jag ar blev jag alldeles rord. Han sade att de var glad for att fa ha mig som en medlem i familjen och att de aldrig innan atit en julaftonsmiddag alla sju tillsammans. Jag tycker om dem, jag trivs riktigt bra hos dem.
Jag gick till sangs ungefar lika tidigt som andra kvallar har, men utanfor hordes fyrverkerier och roster ifran de narliggande byarna. Dar fortsatte festen. Eller rattare skrivet, dar hade festen precis borjat. I min familj vantade en morgondag som alla andra. Carmen och Enrique skulle som vanligt kliva upp 04.30 for att forbereda sig for en arbetsdag.
Pa juldagen foljde jag med Teresa, Nelly och Lizett till en by lite hogre upp i bergen som heter Magdalena. Dar halsade vi pa Teresas familj. Vi at lunch, rensade ogras pa majsfaltet, gick pa upptacktsfard och spelade fotboll. Jag hann till och med bli bortlovad till Teresas aldsta lillebror Gustavo. Japp, sa nu ar det klart.
Dagen darpa skulle det vara ett julprogram i Punkuwayku for barnen i byn. Klockan 10 skulle det borja. Sedan pa eftermiddagen skulle jag och familjen aka upp till en by som heter Rinconada for att ater igen dela ut godispasar till barnen. Nar val eftermiddagen kom hade de inte ens borjat laga maten i Punkuwayku sa vi var tvungna att aka vidare. I Rinconada var det som det sa ofta blir har, en laaang vantan. En laaang vantan i kyla dessutom! Vi gick omkring och tittade i byn, halsade pa en slakting till Teresa och plockade vattenkrasse. Nar val julprogrammet satte igang blev jag lite varmare av alla lekar. Tavlingar till och med. Jag och tre kvinnor fick dansa med en varsin kvast som var partner och den som dansade bast vann. Joda. Klart jag kan bemastra en kvast. Dansandes till och med.
Sedan kom antligen dagen for avfard ifran Punkuwayku och Ibarra for att paborja min resa mot kusten. Innan kusten skulle jag dock stanna till i en by som heter Tabacundo for att vara med pa en brollopsfest med mamma Carmen. Partytalt i en tradgard och en massa tal. Kott, kott, kott ar maten pa brollop, sa det kandes lite jobbigt, men som tur ar sa ar det inte pinsamt att packa med sig mat i plastpasar har. Det ar mer regel an undantag. Alkohol i stora mangder, men i pyttesma glas. Barnen somnade en efter en. Jag och Carmen satt och halvsov i ett horn. Brollopstarta med flera vaningar. Trampa-trampa dans HELA natten. Jag och Carmen ryckte upp oss ibland och deltog i dansen. Till slut var leran riktigt jobbig ute i tradgarden och jag halkade omkring mer an vad jag dansade. Tva timmar sov jag och Carmen den natten, vi sov tillsammans i en dubbelsang. Vi lag och fnittrade som sma flickor innan vi somnade. Klockan fem pa morgonen klev vi upp och tog oss ut till bilvagen for att hoppa pa en varsin buss; hon till Ibarra och jag mot Quito.
I Quito fick jag antligen traffa Lina igen efter 1 vecka ifran varandra. Kara aterseenden handlade de nastkommande dagarna om. Vi var nagra som mottes upp i staden Bahia. En stad av stora kontraster. Fallfardiga hus av traplankor trangdes med hoga, vita lagenhetshus med utsikt mot havet. Canoa var nasta destination och dar atersags vi till slut allesammans och det var i Canoa som vi tillbringade den har veckan tillsammans.
Canoa. Backpackermekka. Surfartillhall.
Lata dagar pa stranden, morgonpromenader, bad i varmt hav, forsok med och utan brada att overvinna min radsla for hoga vagor, batidos under en het sol och dans i sanden.
Kusten ar otroligt olik bergen. Varmen ar narvarande dygnet runt, det finns trad dar som jag inte sett har innan, husen ar pa de flesta hall byggda av bambu, sockerror eller traplankor pa pelare, spanskan talas snabbt och manga ganger utelamnas bokstaver har och dar, ursprungsbefolkningen syns knappt till och atmosfaren kanns mer oppen och avslappnad. Trots att det kandes som att jag kommit till annu ett nytt land kande jag mig hemma. Canoa var fargglatt, bohemiskt och samtidigt fridfullt. Det mest bidragande till att jag kande mig hemma var att vi var tillsammans igen samt att smaker av tahini, pepparkakor, choklad och kolor fran Sverige var narvarande. Det basta av flera varldar.
2008 borjade en kall vinternatt i sodra Halsingland i sallskap av kara vanner. 2008 slutade en varm vinternatt intill Stilla Havet pa kusten i Ecuador tillsammans med 12 personer som jag aldrig hade traffat vid arets borjan. 2009 borjade med en eld pa stranden och dans hela natten. Vad betyder det? Blir det har aret ett ar fyllt av varme och dans eller kanske eldig dans? Aterstar att se. Vad jag vet ar att 2009 har borjat underbart. Det kanns lovande.
Nu befinner jag mig ater i Ibarra. Kanner mig lite tom efter att ha skiljts at fran alla, men anda sa kanner jag mig motiverad. Och illamaende (men det ar av andra orsaker). Vet inte exakt riktigt vad jag ska gora med motivationen, men jag kanner att det ar dags att vara lite kreativ och produktiv nu.
Jag hoppas att det gamla aret avslutades bra och att det nya aret har haft en fin borjan for er alla!
God fortsattning!
Julen kom och passerade.
Pa julafton foljde jag med Manuel och Nelly till en by for att dela ut godispasar till barnen. En del var forvantansfulla och lekfulla; sprang omkring, brottades pa golvet och lekte med en boll medan andra satt tyst och med stora ogon tittade de pa mig samt pa godispasarna. Det var roligt att fa folja med, men nar jag bara kom dit och delade ut och inte deltog pa nagot vis kandes det lite konstigt. Ungefar som att har kommer den "rika, vita flickan med presenter".
Senare pa kvallen satt vi ner tillsammans i Manuel och Teresas hus, jag och de sju medlemmarna i familjen. Vi at middag och sedan akte en skal fram med karameller och kex. Jag hamtade en paradisask som skickats fran Sverige och de blev fortjusta i chokladen. Manuel holl ett valdigt fin tal for mig och blodig som jag ar blev jag alldeles rord. Han sade att de var glad for att fa ha mig som en medlem i familjen och att de aldrig innan atit en julaftonsmiddag alla sju tillsammans. Jag tycker om dem, jag trivs riktigt bra hos dem.
Jag gick till sangs ungefar lika tidigt som andra kvallar har, men utanfor hordes fyrverkerier och roster ifran de narliggande byarna. Dar fortsatte festen. Eller rattare skrivet, dar hade festen precis borjat. I min familj vantade en morgondag som alla andra. Carmen och Enrique skulle som vanligt kliva upp 04.30 for att forbereda sig for en arbetsdag.
Pa juldagen foljde jag med Teresa, Nelly och Lizett till en by lite hogre upp i bergen som heter Magdalena. Dar halsade vi pa Teresas familj. Vi at lunch, rensade ogras pa majsfaltet, gick pa upptacktsfard och spelade fotboll. Jag hann till och med bli bortlovad till Teresas aldsta lillebror Gustavo. Japp, sa nu ar det klart.
Dagen darpa skulle det vara ett julprogram i Punkuwayku for barnen i byn. Klockan 10 skulle det borja. Sedan pa eftermiddagen skulle jag och familjen aka upp till en by som heter Rinconada for att ater igen dela ut godispasar till barnen. Nar val eftermiddagen kom hade de inte ens borjat laga maten i Punkuwayku sa vi var tvungna att aka vidare. I Rinconada var det som det sa ofta blir har, en laaang vantan. En laaang vantan i kyla dessutom! Vi gick omkring och tittade i byn, halsade pa en slakting till Teresa och plockade vattenkrasse. Nar val julprogrammet satte igang blev jag lite varmare av alla lekar. Tavlingar till och med. Jag och tre kvinnor fick dansa med en varsin kvast som var partner och den som dansade bast vann. Joda. Klart jag kan bemastra en kvast. Dansandes till och med.
Sedan kom antligen dagen for avfard ifran Punkuwayku och Ibarra for att paborja min resa mot kusten. Innan kusten skulle jag dock stanna till i en by som heter Tabacundo for att vara med pa en brollopsfest med mamma Carmen. Partytalt i en tradgard och en massa tal. Kott, kott, kott ar maten pa brollop, sa det kandes lite jobbigt, men som tur ar sa ar det inte pinsamt att packa med sig mat i plastpasar har. Det ar mer regel an undantag. Alkohol i stora mangder, men i pyttesma glas. Barnen somnade en efter en. Jag och Carmen satt och halvsov i ett horn. Brollopstarta med flera vaningar. Trampa-trampa dans HELA natten. Jag och Carmen ryckte upp oss ibland och deltog i dansen. Till slut var leran riktigt jobbig ute i tradgarden och jag halkade omkring mer an vad jag dansade. Tva timmar sov jag och Carmen den natten, vi sov tillsammans i en dubbelsang. Vi lag och fnittrade som sma flickor innan vi somnade. Klockan fem pa morgonen klev vi upp och tog oss ut till bilvagen for att hoppa pa en varsin buss; hon till Ibarra och jag mot Quito.
I Quito fick jag antligen traffa Lina igen efter 1 vecka ifran varandra. Kara aterseenden handlade de nastkommande dagarna om. Vi var nagra som mottes upp i staden Bahia. En stad av stora kontraster. Fallfardiga hus av traplankor trangdes med hoga, vita lagenhetshus med utsikt mot havet. Canoa var nasta destination och dar atersags vi till slut allesammans och det var i Canoa som vi tillbringade den har veckan tillsammans.
Canoa. Backpackermekka. Surfartillhall.
Lata dagar pa stranden, morgonpromenader, bad i varmt hav, forsok med och utan brada att overvinna min radsla for hoga vagor, batidos under en het sol och dans i sanden.
Kusten ar otroligt olik bergen. Varmen ar narvarande dygnet runt, det finns trad dar som jag inte sett har innan, husen ar pa de flesta hall byggda av bambu, sockerror eller traplankor pa pelare, spanskan talas snabbt och manga ganger utelamnas bokstaver har och dar, ursprungsbefolkningen syns knappt till och atmosfaren kanns mer oppen och avslappnad. Trots att det kandes som att jag kommit till annu ett nytt land kande jag mig hemma. Canoa var fargglatt, bohemiskt och samtidigt fridfullt. Det mest bidragande till att jag kande mig hemma var att vi var tillsammans igen samt att smaker av tahini, pepparkakor, choklad och kolor fran Sverige var narvarande. Det basta av flera varldar.
2008 borjade en kall vinternatt i sodra Halsingland i sallskap av kara vanner. 2008 slutade en varm vinternatt intill Stilla Havet pa kusten i Ecuador tillsammans med 12 personer som jag aldrig hade traffat vid arets borjan. 2009 borjade med en eld pa stranden och dans hela natten. Vad betyder det? Blir det har aret ett ar fyllt av varme och dans eller kanske eldig dans? Aterstar att se. Vad jag vet ar att 2009 har borjat underbart. Det kanns lovande.
Nu befinner jag mig ater i Ibarra. Kanner mig lite tom efter att ha skiljts at fran alla, men anda sa kanner jag mig motiverad. Och illamaende (men det ar av andra orsaker). Vet inte exakt riktigt vad jag ska gora med motivationen, men jag kanner att det ar dags att vara lite kreativ och produktiv nu.
Jag hoppas att det gamla aret avslutades bra och att det nya aret har haft en fin borjan for er alla!
God fortsattning!
Subscribe to:
Comments (Atom)