Snabbvisit pa kusten

I slutet av forra veckan foljde jag och Lina med Sara och Linn hem till deras by. Den heter PedroCarbo och ligger i kustprovinsen Esmeraldas. Genom en natur som skiljer sig ifran den har i bergen for vi fram genom PedroCarbo staendes pa ett bilflak. Vi vinkade till de manniskor vi passerade och de halsade glatt tillbaka. I PedroCarbo blev vi varmt och vanligt mottagna av bade solen samt tjejernas familjer. Det bjods pa lunch och rundvandring i byn. Vi vandrade vid bevakade rakodlingar (tva man kom ikapp oss ridandes pa tva hastar) tillsammans med Linns smabroder och sa fick vi se kontoret dar Linn och Sara haller sina talleres i datakunskap. De har for ovrigt varit med och rustat kontoret.
Linn och Saras tillvaro har i Ecuador skiljer sig pa sa manga satt fran Linas och min tillvaro. Det var valdigt intressant att fa en liten, liten skymt av deras vardag.

Vi avslutade kustvistelsen med tva stranddagar i Mompiche. Dar ar stranden ratt liten och lugn men otroligt vacker. Turismen har endast borjat nafsa litegrann pa omradet, men de sma tuggorna har gett mersmak och det verkade som att Mompiche ar under stor och okande uppbyggnad. Jag tror att om bara nagra ar kommer palmerna blott vara nagra enstaka dekorationstrad vid olika hotell och stranden kommer vara fullbelamrad av manniskor och parasoller.

Jag tycker om kustens oppna atmosfar, dialekten, narheten till havet (givetvis kan man befinna sig pa kusten langt ifran havet ocksa) och de varma kvallarna. Men det var anda med gladje som jag atervande till bergen och ater igen fick hoppa av den lokala bussen ute i Punkuwayku -jag andades djupt in den friska eukalyptusdoften medan jag vandrade uppat till huset. Jag mottogs av ett gladjerop ifran Manuel och en liten Lizett som strackte armarna upp i luften och sprang emot mig. Kusten i all ara, men det ar i bergen som jag kanner mig hemma.