Festen ar over

Carnaval! Carnaval! En helt galen men otroligt gladjefylld tradition. Vad som gor carnaval har i Ecuador sa omtalad och efterlangtad ar varken de kulturella aktiviteterna eller andra arrangemang. Nej. Det ar vattenkrigen, skumsprutandet, mjolkladdandet och i vissa fall; aggkastandet som gor det till en sadan otroligt omtyckt fest.
Carnaval pagar under ungefar tio dagar, men det ar under de tva sista dagarna som festen nar sin kulmen. Under dessa tva dagar gar man inte saker nagonstans, inte ens pa sin egen gard!

Den senaste veckan har mest bjudit pa olika tillstallningar i festtecken. Det har inte varit nagon "ordentlig" praktikvecka.
I lordags hade Manuel arrangerat en politisk debatt i UNOCIAEs hus. Vi hade en minga dar pa fredagen for att forbereda huset och garden for lordagens evenemang.
Lordagen var en stor, i dubbel bemarkelse. Det var Linas fodelsedag och sa Manuels efterlangtade dag da olika politiska kandidater skulle fa presentera sina diskurser infor valet.

Pa sondagen foljde Lina med mig, Carmen och Edelina hem till en vaninnan till Carmen for att baka brod i vaninnans vedugn. Ytterligare en vaninna deltog. Carmen blandade degarna pa kansla i en gigantisk bytta. Vi formade degklumparna till diverse konstverk under nagra timmar innan det var dags for att ata middag ihop. Innan vi lamnade huset dansade vi trampatrampadans i nagon timma. Allt var valdigt galet och roligt. Vi skrattade och skrattade. Carmen sade flera ganger den kvallen att hon aldrig forut i sitt liv skrattat sa gott!

Jag vet inte hur manga ganger jag fatt en hink over mig de senaste dagarna eller hur mycket skum jag fatt sprutat i oronen, i ogonen, i munnen och i haret. Man gar omkring med en standig skrack for att bli blot eller for att fa nagot rosa i ansiktet. Men samtidigt ar det sa otroligt roligt och spannande. Hehe. Man blir liksom inne i leken. Man kommer in i sjalva tavlingen. Nar vi akte till Chota i mandags (jag, Lina, Nancy och nagra vanner till henne) var jag och Lina som galna. Bara nagon passerade oss och sprutade litegrann besvarade vi genast med att dranka den personen i skum. Men det var inte latt att vara de enda utlandska turisterna pa omradet; "Mira Gringas" horde man titt som tatt. Svart farg i ansiktet och nar man bojde sig ner i fortvivelse blandat med skratt hallde nagon en hink vatten over en och direkt efter kom nasta och sprutade skum i haret, i oronen och i munnen. Galet, som skrivet. Varst var nar vi alla satt pa ett bilflak och vantade pa att aka tillbaka till Ibarra. Vi var blota och frusna. Sa passerar vi ett hus dar en man tommer en hink over oss. Bilen vi aker med backar tillbaka. Mannen haller igen. Han virar om och kor framat igen. Mannen haller igen. Sedan backar han tillbaka till utgangslaget. Mannen haller igen. For att slutligen parkera framfor huset. Mannen haller en sista hink vatten over oss! Carnaval, carnaval gott folk!
Pa gatorna i Ibarra blev jag ocksa blot samt rosa -vattenballonger har kastats efter mig, det har sprutats vatten inifran bilar och hinkar har hallts over mig. Jag motte en man pa ett overgangsstallet som sprutade skum i hela mitt ansikte. Inte ens hemma hos familjen har jag fatt ga torr. Igar avslutade vi carnaval i mitt hem med gaster och ett stort vattenkrig. Vid ett tillfalle holl Manuel fast mig och de andra hallde en varsin hink vatten over mig. Oj, oj, sa manga vackra minnen du far med dig hem till Sverige sade de och skrattade.

Idag ar jag torr. Nu ar det over. Inge mer Carnaval for denna gang. Nu vagar jag ga pa gatorna, men nar jag ser en skumflaska ryggar jag till och hojer handen.

I gryningen for jag

och atervande inte forran sena kvallen tre dagar senare.

Klockan var 5 pa morgonen nar jag klev upp i torsdags. Musiken spelades redan inifran Carmen och Enriques sovrum och det lyste. Enrique var redan uppe och pa vag att traska ner till bussen. Jag trodde att jag skulle passera ett sovande Punkuwayku, men i flera hus sken det i nagot fonster och det spelades traditionell musik eller sa pratade en begeistrad och hog rost pa en radiokanal. Jag trodde ocksa att vi skulle vara sa gott som de enda pa bussen, men dar misstog jag mig annu mer. Det var fler som akte med 05.25-bussen an vad som brukar aka med 08.30-bussen. Nar vi kom ner till Ibarra var det fortfarande morkt. Vi var fa som vandrade fram pa gatorna. Det kandes nastan lite kusligt.
Jag och Lina reste sa gott som hela torsdagen for att komma till bergsprovinsen Chimborazo. Vi motte upp med Johanna och Linnéa i en liten stad som heter Guamote. De hade spenderat dagen pa en marknad dar. Tillsammans akte vi bil upp till deras by. Jag och Johanna fick sitta pa flaket tillsammans med en gris, en massa sackar och ytterligare sex personer. Grisen trivdes inte med att forpassas till ett flak sa hon eller han sparkade och skrek. For att tysta grisen band de henne/honom hardare och slog till djuret lite da och da. Grisen svarade med att urinera pa deras sackar.
Johanna och Linnéa lever pa hogst hojd av oss i gruppen och det ar otroligt vackert uppe hos dem. Inte bara var omgivningarna hanforande, deras familjer tog emot oss otroligt val!
Pa fredagen begav vi oss till en narliggande stad, Cebadas, tillsammans med en av deras handledare (José) for president Correa skulle komma dit. Det var en stunds vantan innan vi fick veta att han inte alls skulle komma utan nagra andra "autoridades" ifran Quito. Det var ett organiserat och fint valkomnande stadens invanare gav gasterna. Vi lyssnade en stund innan vi gav oss av med en buss mot Riobamba. Riobamba ar Chimborazos huvudstad kan man saga. Darifran akte vi vidare till Ambato som ar bergsprovinsen Tungurahuas huvudstad.
I Chiboleo, som ligger nara Ambato, holl ungdomarna fran FENOCIN som var i Sverige i hostas sitt informationsarbete under tva dagar. Vi missade sa gott som hela fredagens framforande, men kunde delta pa kvallens aktiviteter och lordagens informerande. Det ar sa roligt att traffa dem nu nar vi har varit med om "samma" situation. De ganger vi traffades i Sverige i hostas fick jag inte alls sa bra kontakt med dem, men nu var det annorlunda. Det var intressant att hora om kulturkrockar och andra upplevelser.
Pa fredagen sov jag och Lina hemma hos Sofia.Vi hann inte se sa mycket av hennes by och ej heller av Majas, men det var mysigt att fa sova i Sofias skona sang, ata middag och frukost med hennes familj samt se hennes "smasyskon".
Det ar sa skont att fa uppleva LITE ut av de andras vardagar. Att fa se deras hem, deras byar och prata med deras familjer och handledare. Och att fa se att de olika bergsprovinserna skiljer sig sa mycket at. Naturmassigt. I hur de klar sig. Vilka vanor och traditioner de har. Men om jag skulle vara langre pa varje plats sa skulle jag sakert inse att det mest ar ytliga saker som skiljer dem at...

Lordagskvallen och sondagsformiddagen spenderade jag tillsammans med Lina, Sara, Linn, Johanna och Linnéa i Ambato. Vi hoppades att vi skulle marka av att karnevalperioden har borjat i landet (dar det ar storst i Ambato) men det gjorde vi inte. Vi hade det bra hur som helst. Det blev glass, dans och kvalitetstid tillsammans. Om an alldeles for kort tid for umgange.

Val tillbaka i Ibarra sa har vi planerat for veckan pa FICAPI. Det borjar kannas att det ar nara for avresa nu. Det ar sa mycket vi vill hinna med och plotsligt ar veckorna alldeles for fa. Men samtidigt kanns det otroligt harligt att jag snart kommer hem igen och jag borjar kanna mig motiverad for att gora ett bra informationsarbete.

ET phone home

Man vet aldrig riktigt hur dagen kommer te sig. Det ar mycket pa det viset har. I torsdags (5/2) foljde vi med FICAPIs ordforande Eduardo nar han, som medlem av socialistpartiet, skulle skrivas in som kandidat till en post. Det var inte sa mycket folk, men bland de som var dar var andan stark. Roda trojor, roda halsdukar, roda flaggor och en fackla brinnandes i ett horn. Olika talare tog plats framme pa scenen och efter varje tal ekade ropen i lokalen. Varenda gang avslutades ropen med "Hasta la victoria siempre!".
Pa eftermiddagen skulle vi folja med var handledare Porfirio nar han, som medlem av Correas parti Movimiento Pais, skulle skrivas in som kandidat till en annan post. Vi skulle traffas pa en helt annan plats an dar vi hade spenderat formiddagen. Nar vi kom dit stod bilar efter bilar parkerade vid sidan av trottoaren. Solen stekte och vinden stod stilla. Manniskor var glada och det stod stora grupper av manniskor vid bilarna. Vid varje bil och vid varje klunga manniskor lyste den morkbla bilden av Rafael Correa pa grona flaggor i den starka solen. Efter en stund borjade karavanen rulla. Bilarna tutade ikapp och manniskorna pa flaken, i bilarna, pa mopederna och i bussarna vinkade glatt med sina flaggor. Manniskor som stod pa sidan och skadade karavanen visade tummen upp och vinkade till de demonstrerandes.
Nar karavanen nadde huset dar vi hade spenderat formiddagen samlades massvis av manniskor utanfor huset. Innanfor dorrarna holls annu en inskrivning. Inne i salen ekade rop till favor for Movimiento Pais och trojorna, halsdukarna och flaggorna var grona istallet for roda.
Det jag lade marke till och som gjorde mig bekymrad var att under bada inskrivningarna som jag fick narvara vid var det ett ytterst lagt nummer av de inskrivna som var av ursprungsbefolkningen.

Jag och Lina har lagom till Alla hjartans dag borjat besoka rosodlingar har i provinsen. I fredags besokte vi den som ligger uppe dar vi bor. Det ar en liten rosodling pa endast 4 hektar. Igar akte vi ivag till Cotacachi for att besoka storre odlingar. Vid de forsta tva vi akte till nekades vi intrade, men vid den tredje fick vi komma in. Den odlingen var pa 34 hektar. Vi har mottagits bra och de har gett oss svar pa de fragor vi har stallt, mer eller mindre. Ibland har de slingrat sig nar vi fragat om de anstallda och om kemikalierna de anvander. Jag och Lina planerar att forsoka intervjua personer som arbetar pa olika plantager for att battre fa en bild av hur arbetet ar.
Vad odlingarna har gemensamt, trots de olika storlekarna, ar att det besprutas nagot otroligt pa plantagerna och att sa gott som alla blommor forsvinner ur landet for export.

Jag och Lina har haft besok av var kara Sofia. Vi mottes upp i Otavalo i fredags for att spendera lordagen pa marknaden. Efter nagra timmars vandrande bland de vackra textilierna, smyckena och hantverken tog vi bussen tillbaka till Ibarra -alla tre. I Ibarra spenderade vi kvallen pa en konsert. Det var tre nationella artister som skulle upptrada. Vad vi inte visste var att det innan (under mer an tva timmar) skulle vara en talangtavling mellan olika skolor har i provinsen. Segraren, "Lo junior de la bachata", var dock det basta pa hela kvallen! De tre huvudartisterna var inga att hurra over, men var lilla smorsangare pa cirka 12 ar var det!
Nagot mer jag var med om den kvallen som jag inte var beredd pa var en intervju for ett program som sands pa en av de nationella tv-kanalerna! Vi stod i kon till konserten nar intervjuaren haffade mig och fragade om de fick prata med mig. Jag forsokte komma undan genom att skylla pa min daliga spanska, men bara nagra fa ord sade han. Det blev en kort intervju om vad jag gjorde i Ibarra och sedan skulle jag avsluta med att saga "Desde Ibarra, un saludo, en corto" (Fran Ibarra, en halsning i corto). "Corto", ar namnet pa programmet och nar jag sade det holl jag upp fingrarna sa som nar man visar att nagot ar litet. Oj, oj, haha, jag ar glad att jag slapp se det.
Sofia blev kvar har anda till igar (tisdags). Vi hade det bra och mysigt. Man blir latt hemmablind och det gjorde mig sa glad nar hon tyckte att det var sa vackert har. Hon sade det vid ett antal tillfallen. Och det ar det, det ar vackert har.

Idag har jag och Lina tillbringat formiddagen pa Nancys (hon som Lina bor med) colegio for de hade uppvisning av olika traditionella hogtider. Som oftast har innefattade det ocksa vantan. Vi utnyttjade vantetiden med att ga till "Casa Aida", som ar ett hostel som ligger uppe i narheten av vara byar. Imbabura ar en provins som har satsat mycket pa turismen sa jag och Lina har planerat ett tag att vi ska undersoka lite mer inom den industrin. Vi pratade med agarinnan, Aida, och hon visade oss runt. Nar vi kom tillbaka till Nancys colegio sa var de faktiskt i starttagen. Det var intressant att se hur ett dop gar till (det ar sa mycket runt omkring sjalva dopet) och hur galet Inti Raymi (solfesten) kan vara.

Som sagt, man vet aldrig riktigt hur dagen kommer te sig. Igar satt jag tillsammans med en aldre man pa bussen hem. Vi pratade om Sverige, Schweiz, Ecuador, framtiden, Gud och utomjordingar. Tydligen lyser hans kropp an idag vid kontakt med vatten sedan han for 10 ar sedan traffade pa utomjordingar i sin tradgard en mork natt medan han arbetade pa sin odling. Jag ska bege mig mot bussen nu och jag undrar vem jag kommer fa vid min sida idag?

En bit av mitt Ecuador

Porfirios kampanjande i El Abra













Nelly bland majsplantor























Lizett hjalper mig att tvatta klader















Edelina och Mimi vaktar bonorna






















Var forsta taller i Panichindra
















Enrique och Carmen






















Mitt rum

La Ingeniera de Paz

...blev jag kallad av en stupfull socialistpartimedlem haromdagen. Fredsingenjor, pa svenska. Trots att han knappt kunde sta upp och aven om hans blick var valdigt flackande sa berordes jag av uttrycket. Jag tycker att det var sa fint sa jag har funderat pa att borja ga under den titeln. Kanske till och med trycka upp visitkort i framtiden med den benamningen.

"De kom med sina dogmas och med sina visioner". "De" ar vi. Jag och Lina fick igar delta pa en taller som ett utbildningsministerium holl pa FICAPI. Det var ministeriet for tvasprakig utbildning; spanska och kichwa. Forelasningen handlade dels om koloniseringen av Latinamerika; hur Europas samt USAs invasioner har paverkat kontinenten. Ministeriet vill avkolonalisera utbildningen. "Det ar ju ingen idé att ga runt och bara pa en skuld som inte ar din privata", skrev en klok van till mig. Han har ratt, det ar sant. Men nar vi satt dar igar kunde jag inte lata bli att kanna mig sa usel. Jag kunde inte lata bli att kanna mig som en del ut av det hemska som hant de manniskor som levt och lever pa denna kontinent
"Vi ska aterga till det ursprungliga, till vara visioner och vara vanor". Det var budskapet for dagen. "Bort med Coca Cola! Vi ska ata vara odlade produkter!" Jag tror att det idag ar viktigt att alla lander tittar inat, ser till sin lokala produktion och gynnar sina producenter istallet for de multinationella bolagen. Men samtidigt ar jag radd for att denna nationalism skapar annu mer fientlighet. Igar pa forelasningen sa kandes det som att betoningen var sa otroligt stark pa "vi" och "de". Vi kan val fortfarande motas och utbyta kunskap med varandra? Eller gar det aldrig att motas jamlikt?
"Vi maste gora det har med egna hander", sade forelasaren. Den visionen finns starkt inom bade antropologin och utvecklingsstudier. For att komma ifran de koloniala tendenserna; att vi kommer och berattar (eller bestammer) hur de ska leva borde det istallet vara manniskorna sjalva, som i sin kultur och i sitt samhalle far vara med och utforma strategierna och metoderna. Jag har pa grund av detta lite svart med de talleres som vi ska halla och har hallit. Jag tycker inte om min position som den med pekpinnen. Den som star framfor. Den som utger sig for att veta mer.
Jag och Lina holl var forsta taller i torsdags. Var taller handlar om miljoforstoring och sophantering. Vi holl den for nio kichwatalande kvinnor. Jag som redan tyckte det kandes obekvamt. Inte kandes det battre av att jag inte ens kunde na dem pa den spanska jag beharskar. Porfirio fick oversatta allt vi sade. Det som raddade var taller var att vi var mer kreativa och praktiska pa slutet -da kunde vi enas i skamt och skratt. Men det kandes lite dumt att sta dar och beratta hur de ska hantera sitt avfall nar vi har flugit hit och kommer ta tre flygplan for att komma hem.

Det brusar och bubblar har nu. Det ar riksdagsval i april och da aven val ute i de mindre regeringarna i landet. Det nomineras kandidater till olika poster och partier haller moten stup i ett. Var handledare Porfirio kandiderar till en post inom "La Junta Parroquial". Var Parroquia ar Esperanza. I lordags ville han ha med mig och Lina till en by som ar belagen lite hogre upp an vara byar. "Jag ska kampanja", sade han innan. Vi kom till en minga (det kollektiva arbetet som byfolken ofta utfor pa helgerna); massvis av manniskor arbetade langs vagen. Det reparerades och rensades. Jag fragade Porfirio hur han skulle ga tillvaga med kampanjandet. Han hyschade mig och sade att det sager man inte direkt ut, utan man visar sig for folket, samtalar med dem och visar att man lyssnar. Jag vet inte om han sjalv forstod att alla forstod varfor han var dar? For mig var det det mest obekvama jag har upplevt har hittills. Jag och Lina gick i Porfirios fotspar, vi halsade pa de manniskor han halsade pa och vi skakade hand med de personer han skakade hand med. Vi stod hela tiden bakom honom och log vanligt. Han bad mig fotografera nar han samtalade med de arbetande. Vid ett tillfalle gav han fem dollar till en man och nar jag fragade varfor sade han att han precis hade kopt 30 roster. Det som ska tillaggas ar att med Porfirio vet man aldrig nar han skamtar eller inte skamtar. Det ar otroligt mycket ironi i vara vardagar med honom.
Inte nog med att jag kande mig utanfor och obekvam sa observerade vi bara. Det om nagot, distansierar en annu mer. Efter ett tag borjade vi dock samla stenar till vagreperationen for att hjalpa till pa nagot satt. Det oppnade upp for att jag och Lina kunde borja samtala med nagra utan Porfirios inblandning.
Porfirios plan var att jag och Lina skulle halla var taller dar uppe nar de hade avslutat mingan. Men vi hade inte med oss vara planscher och inte heller vara fusklappar sa vi avbojde. Men det forstorde hela hans plan. Sa vi fick stalla oss infor alla och presentera oss samt beratta om varfor vi ar har och vad vi gor har. Sedan sade jag att det var battre att Porfirio pratade eftersom vi inte kan kichwa och sa fick han sta dar och kampanja sjalv. Efterat berattade Porfirio att han hade berattat for folket att Correas regering (och dar med partiet som Porfirio representerar) har utlovat bekampningsmedel till bonderna i landet om han vinner (vilket jag inte vet om det ar sant). Jag och Lina fragade honom varfor han sagt sa? Han som jamt pratar om hur mycket han alskar naturen och hur mycket han bryr sig om miljon. "Men jag vet att de dar uppe anvander mycket bekampningsmedel och om jag kan locka med det..."
Nar jag gick ner till Punkuwayku senare pa eftermiddagen kande jag mig sa besviken och hopplos. Hur ska varlden kunna bli en battre plats nar lognerna och korruptionen finns overallt? Till och med i de minsta byar?

Helgen var annars valdigt bra. Jag har umgatts mycket med min familj. Vi har spenderat tid tillsammans hemma pa garden, plockat majs pa ett falt i en by och sa spenderade vi en halvtimma pa ett nojesfalt nere i Ibarra -jag, Nelly, Lizett, Edelina och Carmen akte lilla bergochdalbanan tillsammans. Pa sondagskvallen kom Lina hem till oss och sa lagade vi humitas tillsammans av de majs som vi hade varit och plockat. Humitas kallas aven for majsbrod -fast det ar inte brod. Bra forklaring.
Nagot jag har tankt mycket pa ar att jag inte tycker om rimmet och ramsan vi sager "Kuckeliku, klockan ar sju". Visst att det rimmar, men det borde vara lite befogat ocksa nar det anvands. Jag kanner mig lurad iallafall. Vara tuppar goler i tid och otid. Klockan kan vara 22 pa kvallen -precis nar jag har somnat in till exempel. Eller sa far de for sig att gala vid 4-tiden pa morgonen. Och nar de goler sa borjar hunden skalla och da borjar hundarna i de narliggande byarna ocksa att skalla. Men jag ska inte klaga. Det finns anda ett lugn i byn som jag tycker om. Trots hundar och tuppar. Om de bara kunde gala klockan sju som jag har trott under hela min uppvaxt skulle det vara skonare och lattare!