Man ska aldrig ropa hej...

Dar fick jag for att jag skrev ett blogginlagg som jag dopte till "Me voy" och som jag avslutade som mitt sista inlagg ifran Ecuador.
Jag for aldrig. Jag ar kvar i Quito. 9 av oss 12 praktikanter ar kvar i Ecuador. Maja, som bekant, ar redan hemma pa grund av halsoproblem och Linn samt Asa har nog precis landat i Miami.
Det kanns alldeles for nara for att jag ska klara av att forklara vad som har hant. Om jag gor det riskerar nog denna dator att ga sonder eller sa kommer tararna rinna okontrollerat.
Visst, Quito ar bra, jag trivs i Ecuador. Men nu var jag installd pa att aka och pa att fa komma hem till underbara vanner, fil, te, skratt, samtal, promenader och dans.
Vi mar bra, det ar ingenting hemskt som hant. Eller jo. Vi ar ledsna och vi kom inte ivag imorse. Men vi har halsan med oss och vi ar hela fysiskt.
"No va a viajar hoy niña" (=Du kommer inte resa idag flicka) var orden jag fick i ansiktet efter att kvinnan tittat pa mitt pass imorse vid passkontrollen. Jag fick en klump i magen, men man fortsatter ju alltid hoppas... men hon fick ratt. Efter ett otroligt flangande och fixande fast an tiden var sa knapp till att planet skulle lyfta sprang vi in pa flygplatsen igen precis nar planet lyfte. Linn och Asa hann med.
Jag skulle vilja skriva sa manga fula ord och dunka pa alla bokstaver har pa tangentbordet. Jag onskar att det vore en mardrom och att jag strax vaknade upp pa Miamiplanet av att vi landade, men nej, ater igen sitter jag pa PapayaNet i Quito och skriver i min blogg.
Nu skriver jag inget mer om avfard... jag vantar och jag hoppas pa att snart fa komma hem.

Me voy!

Lizseth doptes och jag blev gudmor. En fest tillagnades detta samt slogs ihop med var sorti och vi dansade trampatrampa till fyra pa morgonen. Tarfyllda och hjartslitande avsked. Slutmote i sodra Ecuador i Saraguro. Snabbvisit pa kusten i Montañita. Nu Quito for att avsluta praktiken har. Tre nattbussar under loppet av fem natter. Jag ar trott pa grund av somnbristen och kanslomassigt utmattad men kanner mig samtidigt lycklig over allt jag har fatt uppleva har samt over alla manniskor jag fatt lara kanna -bade har i Ecuador och min egen klass.

Vi lamnar Ecuador en manad innan valen ska hallas (26 april). Kampanjerna har borjat. Pa husen syns det klart och tydligt vilken kandidat och vilket parti man stoder. "La revolución ciudadana está en marcha" (Medborgarrevolutionen ar pa frammarsch) skallar fran presidenten Rafael Correa och hans parti Movimiento País, Lista 35. Partiets grona farg gar inte att missa; klart den flagga som ar overrepresenterad i landet -den vajar pa de flesta hus och det ar deras farger samt ord som visas pa olika tv-kanaler. Dock sa bankar mitt ecuadorianska hjarta mer for El partido socialista, Frente Amplio, Lista 17 och deras roda farg. Det ar mer mitt Ecuador. I Imbabura har de tva ovan namnda partierna ingatt en allians infor valen och den roda och den roda flaggan har flera ganger synts tillsammans nar vi varit ivag pa ett mote eller en manifestation.
Som det verkar har Correa storst chans att bli atervald och det tycker jag ar lovande. Men det finns, som jag har markt kring Ibarra iallafall, sa manga manniskor som ar besvikna pa honom. Manniskorna pa landsbygden, och da framst ursprungsbefolkningen, kanner sig bortglomda och overgivna. De tycker inte att Correa har efterlevt sina loften och att hans politik ar mer installd pa stadsbefolkningen och utvecklingen dar. Han borjade pa vansterkanten med en socialistisk inriktning, men har mer och mer rort sig mot mitten dar det ar lattare att gora fler nojda. "I andra lander pratas det om att Ecuador ar socialistiskt, men om man lever i landet och lar kanna politiken har inser man att det bara ar ett ord; en ytlig inriktning" sade en granne till mig.
Vi i klassen har fatt uppleva olika sidor av kampanjandet. Jag kanner mig mer besviken. Hos oss har det praglats av sa mycket egoism och hycklande medan det nere i Saraguro har speglat landsbygdsmentaliteten och praglats av ett mer kollektivt och solidariskt engagemang. Visst har jag fatt uppleva gladjen i kampanjandet ocksa, jag ska inte saga att det bara varit ett propagerande for egen vinning.

Det ar inte bara det politiska bubblandet jag lamnar. Det var plagsamt att ta farval av min familj. Tararna rann pa oss alla (forutom hos Lizseth som tittade pa oss med stora ogon och undrade varfor vi betedde oss sa underligt). De skrek No se vaya (ak inte!) efter mig nar jag lamnade garden. Jag fortsatte grata nar bussen akte ivag och det gjorde ont att se Punkuwayku forsvinna utom synhall.
Nu ska jag lamna allt. Detta karleksfulla sprak; mi hija (min dotter), mi corazon (mitt hjarta), mi amor (min karlek), mi amiga (min van), mi linda (min vackra), mi reina (min drottning) fran manniskor -bade bekanta och obekanta. Omtanken och nyfikenheten som har praglat mina dagar. De fantastiska omgivningarna. De intressanta diskussionerna. Alla dessa frukter, de redan for mig kanda som aldrig forr smakat sa gott och de som jag aldrig kommit i kontakt med innan som ar helt fantastiska. Alla flator. Musikens toner och dansens rytmer. Imbaburas drakter och farger.
Men jag lamnar bara Ecuador fysiskt. En stor del av mig stannar och mycket tar jag med mig hem. Jag kommer aldrig glomma mitt Ecuador och jag hoppas verkligen att jag en dag kommer atervanda.

Regnet vraker ner utanfor fonstret och Quito ar gratt, sa gratt. Sista dagen i Ibarra var likadan. Vadret speglar sorgen over att lamna detta, men samtidigt gor vadret det lattare att aka harifran. Pa onsdag morgon (ecuadoriansk tid) lyfter vi mot Miami och pa torsdag kvall (svensk tid) landar vi pa Arlanda. Det har blir mitt sista inlagg fran Ecuador.
Cuidense mucho y hasta la victoria siempre!

Bus(s)liv

Att aka buss i Ecuador ar en speciell upplevelse. Vare sig du aker med lokalbussen eller en buss som tar dig till mer fjarran destinationer. Det som kannetecknar de bada kategorierna ar att de kor otroligt fort, tutar i tid och otid samt slapper ut svarta moln efter sig. Farten kan inte namnas manga ganger nog. Det gar i en sadan hog hastighet att jag under vissa turer trott att busschaufforen misstagit sig sjalv for att vara flygplanspilot redo att lyfta fran marken.
Bussarna ar pyntade med citat fran Bibeln, bilder av Che Guevara, Heinekenburkar, inplastade gosdjur och politiska budskap.

Pa lokalbussarna skumpar det mer eftersom vagarna ar samre upp till byarna. Och for att bussarna ar i samre skick. Vissa bussar verkar sakna dampning och da lyfter jag sakert 3 decimeter ifran satet.
Jag tycker dock om att det inte ar sa principfast; man kan kliva pa och av lite varstans. Dorren ar alltid oppen! Aven bildligt talat.

Busschaufforen har alltid en medarbetare. En sidekick. Den har personen fungerar som inkastare, tar hand om betalningen, underhall av bussen och drommer sjalv om att en dag kora bussen.

Pa langfardsbussarna kan man fa mojlighet att kopa det mesta som kan intas, likt i vantan pa ett sportevenemang hemma. Det saljs chips, notter, grillat kott, brod, yoghurt, frukt, glass, lask och potatis bland annat. Sedan finns det de som bjuder pa en show. Rappare. Clowner. Poeter. Gitarrister.
En annan strategi ar att beratta sitt livs historia for att sedan dela ut karameller till passagerarna i hopp om att de ska lamna pengar for godiset.
Filmer visas ofta. Filmer med mycket pang pang, slagsmal eller karatesparkar ar overrepresenterade.

Det ar ofta som jag ar irriterad pa att skumpa upp och ner pa satet samt pa inkastarens hoga och enerverande skrikande men jag har en kansla av att jag kommer sakna det orsiga nojet som en busstur i detta land bjuder pa nar jag nasta gang satter mig en buss i Sverige.

Pa toppen av Imbabura skrek jag likt Ronja och det kandes bra!

Varlden ar sa stor slog det mig igar nar jag ovanifran Esperanza sag Ibarra lysa i nattens morker. Ibarra, en lagom stor stad i det lilla landet Ecuador. Det finns sa oandligt manga platser i varlden som jag aldrig kommer besoka och det finns sa langt mer oandligt manga manniskor som jag aldrig kommer traffa. Jag blir att kanna mig sa liten och betydelselos nar jag borjar tanka i dessa banor.

Tva ganger under forra veckan tankte jag ocksa att varlden ar sa liten. Anledning 1 ar att vi just nu ar 3 svenskar som bor i Punkuwayku. Den lilla byn med ett 20tal hem. Tjejerna laser en kurs pa Skarpnacks folkhogskola och ar nu pa besok i Punkuwayku i tva veckor boendes hos min granne Miguel Angel (han som erbjod te, bocker och prat i borjan av min tid har).
Det andra tillfallet som fick mig att tanka sa var nar jag och Manuel satt i en buss i lordags pa vag till ett mote en timme soderut i landet och Armageddon visades i bussen. Plotsligt dok Peter Stormare upp i filmen och jag kunde peka pa honom och beratta for Manuel att han kommer fran samma kommun som jag.

Cirklar sluts. Sackar knyts ihop.
Var forsta helg har i Imbabura deltog vi pa ett mote dar en federation for de norra bergsorganisationerna skapades. I lordags var det ater igen ett mote for federationen och denna gang om de sista dokumenten som behovs for att forsoka fa sammanslagningen legaliserad.
I december besteg jag Imbabura. Men da tog jag mig inte anda upp. Igar fick jag en ny chans, och jag tog den.
03.00 pa morgonen ringde mitt alarm. Idiot! tankte jag for mig sjalv. Nar jag gick ut pa garden for att tvatta mig och borsta tanderna lyste manen starkt borta vid Imbaburas fot och det var alldeles stjarnklart -sa det var bara vid alarmets angestframkallande late som jag tankte onda tankar om mig sjalv, dar efter var dagen en ut av de basta under min tid har i Ecuador. Fran flaktur under bar stjarnhimmel anda till kvallsmiddag hemma hos min granne Miguel Angel var dagen helt underbar!
Vid 6 borjade vi bestiga vulkanen (da hade jag, Miguel Angel och Skarpnackstjejerna: Petra och Jennie statt ute och vantat i morkret sedan 04.30). Vi var en grupp pa 15 personer, men eftersom det var morkt nar vi mottes hade jag ingen aning om vilka jag gick med. Allt eftersom det ljusnade borjade vi konversera mer. Solen gick upp och det var magiskt. Vi bad vulkanen om tilltrade och fortsatte sedan. Efter lite mer an en timmes bestigning slog vi oss ner pa bergsvaggen. Vi utforde en ceremoni dar vi tysta berattade om vara onskningar och hopp for berget, renade vara kroppar, tande ljus och offrade mat till moder jord. Sedan var det en orgie i atande, jag tror vi at frukost i tva timmar innan vi reste oss upp och fortsatte vandra. Det var tyngre innan vi hade atit frukost, men det kandes fortfarande otroligt jobbigt nar vi fortsatte igen. Det ar sa pafrestande pa hog hojd. Andningen ar sa tung, sa tung och hjartat klappar hart! Dagen var perfekt for att bestiga Imbabura, det var klart och vackert. Vi pratade och skrattade for att glomma hur jobbigt det var. Alla var sa omtanksamma och omhandertagande, jag kande mig inte radd trots all friklattring som det blev pa slutet -jag hade ingen tanke pa att stanna.
Nar jag hade endast en pytte, pytteliten bit kvar till toppen kandes det som att benen skulle ge vika och jag skulle ramla ihop, men tack vare min envishet tog jag mig upp. Pa toppen tog jag i ut av mina sista krafter och med hjalp av lyckan over att vara uppe vralade jag likt Ronja Rovardotter nar hon utfor sitt varskrik!
Vi satt pa toppen och at lite igen och hade det trevligt. Sa dar trevligt som man har det nar man ar otroligt nojd med sig sjalv och sina anstrangningar.
Vagen ner var laskigare eftersom vi hade friklattrat pa slutet, men det gick bra, alla hjalpte varandra. Den sista biten var trakig, jag ville bara komma ner -men sa underbart det var nar vi antligen fick hoppa upp pa bilflaket igen och i solen aka hem till Miguel Angel for att fa ta av oss kangorna, ga pa toaletten och ata mat!

Idag ar jag trott och slut i kroppen, men fortfarande glad over hur bra gardagen var.
Om 17 dagar ar jag hemma i Sverige, vi ses snart!

En dag ar inte nog, men battre an ingen

Som kvinna, och da speciellt som utlandsk kvinna, ar det ratt jobbigt att ga pa gatorna i manga stader har. Det ropas, det visslas och det smackas ifran mannen vi passerar. I´ve had it up to here (jag haller min hogerhand i hojd med harfastet) med detta beteende! Jag bemoter ljuden med arga ogon och ihopknipen mun. Ibland gor jag tecken med fingrarna i smyg for att fa avreagera mig lite.
Jag forstar inte vad de vill uppna med beteendet? Tror de att det uppskattas, att det ar sa jag vill bli behandlad? Ar de ute efter att forodmjuka mig? Eller tycker de inte att vi kvinnor som inte ar deras fruar, systrar eller modrar ar nagot annat an vandrande objekt? Jag kanske inte alls borde lagga sa stor vikt vid det, men jag ogillar det starkt. Och jag ar sa trott pa det. Det kanns sa respektlost.

Vid matbordet hos min vardfamilj ar Teresa den som serverar maten. Hon ar aven den som lagar maten, tvattar, diskar, stadar och tar hand om barnen. Sedan jag kom hit har Teresa lamnat byn ungefar tio ganger. For det mesta lamnar hon inte ens garden. Om maten pa bordet inte duger far hon hora det, om saltet blivit fuktigt far hon slanga bort det och om tevattnet svalnat far hon koka upp det pa nytt!

Edelina, Manuels syster, ar tva ar aldre an mig. Hon borde ha gift sig for langesedan anser manga har. Edelina vill inte gifta sig. Inte an. Hon har redan en universitetsutbildning och vill garna arbeta som larare. Just nu har hon dock varit utan arbete sedan i december. Edelina har en pojkvan, men det ar det bara jag och Nelly som vet. Om hennes mor Carmen far reda pa det sa maste hon gifta sig pa en gang och darfor haller hon det hemligt. For ungefar tre ar sedan hade Edelina ett forhallande med en kille som hon tyckte valdigt mycket om. Hon holl aven det forhallandet hemligt eftersom hon inte da heller tyckte det var tid for att gifta sig. Dock sa fick hennes pappa reda pa saken och det blev ett otroligt liv. Dag for brollop sattes till och med. Edelina grat i flera dagar, har hon berattat for mig, och vid ett tillfalle tankte hon forsvinna hemifran. Men av respekt och karlek gentemot hennes foraldrar gjorde hon istallet slut pa forhallandet och allt atergick till det normala...

Pa sondag ar det den internationella kvinnodagen. I var parroq Esperanza ska dagen firas med ett evenemang pa torget. Det ska bakas, lagas mat, dansas och broderas. Ett valdigt fint initiativ och bra att dagen uppmarksammas, men jag kanner mig lite kluven infor hur den kommer att firas...