Pa toppen av Imbabura skrek jag likt Ronja och det kandes bra!

Varlden ar sa stor slog det mig igar nar jag ovanifran Esperanza sag Ibarra lysa i nattens morker. Ibarra, en lagom stor stad i det lilla landet Ecuador. Det finns sa oandligt manga platser i varlden som jag aldrig kommer besoka och det finns sa langt mer oandligt manga manniskor som jag aldrig kommer traffa. Jag blir att kanna mig sa liten och betydelselos nar jag borjar tanka i dessa banor.

Tva ganger under forra veckan tankte jag ocksa att varlden ar sa liten. Anledning 1 ar att vi just nu ar 3 svenskar som bor i Punkuwayku. Den lilla byn med ett 20tal hem. Tjejerna laser en kurs pa Skarpnacks folkhogskola och ar nu pa besok i Punkuwayku i tva veckor boendes hos min granne Miguel Angel (han som erbjod te, bocker och prat i borjan av min tid har).
Det andra tillfallet som fick mig att tanka sa var nar jag och Manuel satt i en buss i lordags pa vag till ett mote en timme soderut i landet och Armageddon visades i bussen. Plotsligt dok Peter Stormare upp i filmen och jag kunde peka pa honom och beratta for Manuel att han kommer fran samma kommun som jag.

Cirklar sluts. Sackar knyts ihop.
Var forsta helg har i Imbabura deltog vi pa ett mote dar en federation for de norra bergsorganisationerna skapades. I lordags var det ater igen ett mote for federationen och denna gang om de sista dokumenten som behovs for att forsoka fa sammanslagningen legaliserad.
I december besteg jag Imbabura. Men da tog jag mig inte anda upp. Igar fick jag en ny chans, och jag tog den.
03.00 pa morgonen ringde mitt alarm. Idiot! tankte jag for mig sjalv. Nar jag gick ut pa garden for att tvatta mig och borsta tanderna lyste manen starkt borta vid Imbaburas fot och det var alldeles stjarnklart -sa det var bara vid alarmets angestframkallande late som jag tankte onda tankar om mig sjalv, dar efter var dagen en ut av de basta under min tid har i Ecuador. Fran flaktur under bar stjarnhimmel anda till kvallsmiddag hemma hos min granne Miguel Angel var dagen helt underbar!
Vid 6 borjade vi bestiga vulkanen (da hade jag, Miguel Angel och Skarpnackstjejerna: Petra och Jennie statt ute och vantat i morkret sedan 04.30). Vi var en grupp pa 15 personer, men eftersom det var morkt nar vi mottes hade jag ingen aning om vilka jag gick med. Allt eftersom det ljusnade borjade vi konversera mer. Solen gick upp och det var magiskt. Vi bad vulkanen om tilltrade och fortsatte sedan. Efter lite mer an en timmes bestigning slog vi oss ner pa bergsvaggen. Vi utforde en ceremoni dar vi tysta berattade om vara onskningar och hopp for berget, renade vara kroppar, tande ljus och offrade mat till moder jord. Sedan var det en orgie i atande, jag tror vi at frukost i tva timmar innan vi reste oss upp och fortsatte vandra. Det var tyngre innan vi hade atit frukost, men det kandes fortfarande otroligt jobbigt nar vi fortsatte igen. Det ar sa pafrestande pa hog hojd. Andningen ar sa tung, sa tung och hjartat klappar hart! Dagen var perfekt for att bestiga Imbabura, det var klart och vackert. Vi pratade och skrattade for att glomma hur jobbigt det var. Alla var sa omtanksamma och omhandertagande, jag kande mig inte radd trots all friklattring som det blev pa slutet -jag hade ingen tanke pa att stanna.
Nar jag hade endast en pytte, pytteliten bit kvar till toppen kandes det som att benen skulle ge vika och jag skulle ramla ihop, men tack vare min envishet tog jag mig upp. Pa toppen tog jag i ut av mina sista krafter och med hjalp av lyckan over att vara uppe vralade jag likt Ronja Rovardotter nar hon utfor sitt varskrik!
Vi satt pa toppen och at lite igen och hade det trevligt. Sa dar trevligt som man har det nar man ar otroligt nojd med sig sjalv och sina anstrangningar.
Vagen ner var laskigare eftersom vi hade friklattrat pa slutet, men det gick bra, alla hjalpte varandra. Den sista biten var trakig, jag ville bara komma ner -men sa underbart det var nar vi antligen fick hoppa upp pa bilflaket igen och i solen aka hem till Miguel Angel for att fa ta av oss kangorna, ga pa toaletten och ata mat!

Idag ar jag trott och slut i kroppen, men fortfarande glad over hur bra gardagen var.
Om 17 dagar ar jag hemma i Sverige, vi ses snart!