Man ska aldrig ropa hej...

Dar fick jag for att jag skrev ett blogginlagg som jag dopte till "Me voy" och som jag avslutade som mitt sista inlagg ifran Ecuador.
Jag for aldrig. Jag ar kvar i Quito. 9 av oss 12 praktikanter ar kvar i Ecuador. Maja, som bekant, ar redan hemma pa grund av halsoproblem och Linn samt Asa har nog precis landat i Miami.
Det kanns alldeles for nara for att jag ska klara av att forklara vad som har hant. Om jag gor det riskerar nog denna dator att ga sonder eller sa kommer tararna rinna okontrollerat.
Visst, Quito ar bra, jag trivs i Ecuador. Men nu var jag installd pa att aka och pa att fa komma hem till underbara vanner, fil, te, skratt, samtal, promenader och dans.
Vi mar bra, det ar ingenting hemskt som hant. Eller jo. Vi ar ledsna och vi kom inte ivag imorse. Men vi har halsan med oss och vi ar hela fysiskt.
"No va a viajar hoy niña" (=Du kommer inte resa idag flicka) var orden jag fick i ansiktet efter att kvinnan tittat pa mitt pass imorse vid passkontrollen. Jag fick en klump i magen, men man fortsatter ju alltid hoppas... men hon fick ratt. Efter ett otroligt flangande och fixande fast an tiden var sa knapp till att planet skulle lyfta sprang vi in pa flygplatsen igen precis nar planet lyfte. Linn och Asa hann med.
Jag skulle vilja skriva sa manga fula ord och dunka pa alla bokstaver har pa tangentbordet. Jag onskar att det vore en mardrom och att jag strax vaknade upp pa Miamiplanet av att vi landade, men nej, ater igen sitter jag pa PapayaNet i Quito och skriver i min blogg.
Nu skriver jag inget mer om avfard... jag vantar och jag hoppas pa att snart fa komma hem.