I en annan del av Ecuador med smaker av Sverige

Nu ar jag och Lina tillbaka i Ibarra igen efter en natts resande pa ett flertal olika bussar.

Julen kom och passerade.

Pa julafton foljde jag med Manuel och Nelly till en by for att dela ut godispasar till barnen. En del var forvantansfulla och lekfulla; sprang omkring, brottades pa golvet och lekte med en boll medan andra satt tyst och med stora ogon tittade de pa mig samt pa godispasarna. Det var roligt att fa folja med, men nar jag bara kom dit och delade ut och inte deltog pa nagot vis kandes det lite konstigt. Ungefar som att har kommer den "rika, vita flickan med presenter".
Senare pa kvallen satt vi ner tillsammans i Manuel och Teresas hus, jag och de sju medlemmarna i familjen. Vi at middag och sedan akte en skal fram med karameller och kex. Jag hamtade en paradisask som skickats fran Sverige och de blev fortjusta i chokladen. Manuel holl ett valdigt fin tal for mig och blodig som jag ar blev jag alldeles rord. Han sade att de var glad for att fa ha mig som en medlem i familjen och att de aldrig innan atit en julaftonsmiddag alla sju tillsammans. Jag tycker om dem, jag trivs riktigt bra hos dem.
Jag gick till sangs ungefar lika tidigt som andra kvallar har, men utanfor hordes fyrverkerier och roster ifran de narliggande byarna. Dar fortsatte festen. Eller rattare skrivet, dar hade festen precis borjat. I min familj vantade en morgondag som alla andra. Carmen och Enrique skulle som vanligt kliva upp 04.30 for att forbereda sig for en arbetsdag.

Pa juldagen foljde jag med Teresa, Nelly och Lizett till en by lite hogre upp i bergen som heter Magdalena. Dar halsade vi pa Teresas familj. Vi at lunch, rensade ogras pa majsfaltet, gick pa upptacktsfard och spelade fotboll. Jag hann till och med bli bortlovad till Teresas aldsta lillebror Gustavo. Japp, sa nu ar det klart.

Dagen darpa skulle det vara ett julprogram i Punkuwayku for barnen i byn. Klockan 10 skulle det borja. Sedan pa eftermiddagen skulle jag och familjen aka upp till en by som heter Rinconada for att ater igen dela ut godispasar till barnen. Nar val eftermiddagen kom hade de inte ens borjat laga maten i Punkuwayku sa vi var tvungna att aka vidare. I Rinconada var det som det sa ofta blir har, en laaang vantan. En laaang vantan i kyla dessutom! Vi gick omkring och tittade i byn, halsade pa en slakting till Teresa och plockade vattenkrasse. Nar val julprogrammet satte igang blev jag lite varmare av alla lekar. Tavlingar till och med. Jag och tre kvinnor fick dansa med en varsin kvast som var partner och den som dansade bast vann. Joda. Klart jag kan bemastra en kvast. Dansandes till och med.

Sedan kom antligen dagen for avfard ifran Punkuwayku och Ibarra for att paborja min resa mot kusten. Innan kusten skulle jag dock stanna till i en by som heter Tabacundo for att vara med pa en brollopsfest med mamma Carmen. Partytalt i en tradgard och en massa tal. Kott, kott, kott ar maten pa brollop, sa det kandes lite jobbigt, men som tur ar sa ar det inte pinsamt att packa med sig mat i plastpasar har. Det ar mer regel an undantag. Alkohol i stora mangder, men i pyttesma glas. Barnen somnade en efter en. Jag och Carmen satt och halvsov i ett horn. Brollopstarta med flera vaningar. Trampa-trampa dans HELA natten. Jag och Carmen ryckte upp oss ibland och deltog i dansen. Till slut var leran riktigt jobbig ute i tradgarden och jag halkade omkring mer an vad jag dansade. Tva timmar sov jag och Carmen den natten, vi sov tillsammans i en dubbelsang. Vi lag och fnittrade som sma flickor innan vi somnade. Klockan fem pa morgonen klev vi upp och tog oss ut till bilvagen for att hoppa pa en varsin buss; hon till Ibarra och jag mot Quito.
I Quito fick jag antligen traffa Lina igen efter 1 vecka ifran varandra. Kara aterseenden handlade de nastkommande dagarna om. Vi var nagra som mottes upp i staden Bahia. En stad av stora kontraster. Fallfardiga hus av traplankor trangdes med hoga, vita lagenhetshus med utsikt mot havet. Canoa var nasta destination och dar atersags vi till slut allesammans och det var i Canoa som vi tillbringade den har veckan tillsammans.
Canoa. Backpackermekka. Surfartillhall.
Lata dagar pa stranden, morgonpromenader, bad i varmt hav, forsok med och utan brada att overvinna min radsla for hoga vagor, batidos under en het sol och dans i sanden.
Kusten ar otroligt olik bergen. Varmen ar narvarande dygnet runt, det finns trad dar som jag inte sett har innan, husen ar pa de flesta hall byggda av bambu, sockerror eller traplankor pa pelare, spanskan talas snabbt och manga ganger utelamnas bokstaver har och dar, ursprungsbefolkningen syns knappt till och atmosfaren kanns mer oppen och avslappnad. Trots att det kandes som att jag kommit till annu ett nytt land kande jag mig hemma. Canoa var fargglatt, bohemiskt och samtidigt fridfullt. Det mest bidragande till att jag kande mig hemma var att vi var tillsammans igen samt att smaker av tahini, pepparkakor, choklad och kolor fran Sverige var narvarande. Det basta av flera varldar.

2008 borjade en kall vinternatt i sodra Halsingland i sallskap av kara vanner. 2008 slutade en varm vinternatt intill Stilla Havet pa kusten i Ecuador tillsammans med 12 personer som jag aldrig hade traffat vid arets borjan. 2009 borjade med en eld pa stranden och dans hela natten. Vad betyder det? Blir det har aret ett ar fyllt av varme och dans eller kanske eldig dans? Aterstar att se. Vad jag vet ar att 2009 har borjat underbart. Det kanns lovande.
Nu befinner jag mig ater i Ibarra. Kanner mig lite tom efter att ha skiljts at fran alla, men anda sa kanner jag mig motiverad. Och illamaende (men det ar av andra orsaker). Vet inte exakt riktigt vad jag ska gora med motivationen, men jag kanner att det ar dags att vara lite kreativ och produktiv nu.
Jag hoppas att det gamla aret avslutades bra och att det nya aret har haft en fin borjan for er alla!
God fortsattning!