Man ska aldrig ropa hej...

Dar fick jag for att jag skrev ett blogginlagg som jag dopte till "Me voy" och som jag avslutade som mitt sista inlagg ifran Ecuador.
Jag for aldrig. Jag ar kvar i Quito. 9 av oss 12 praktikanter ar kvar i Ecuador. Maja, som bekant, ar redan hemma pa grund av halsoproblem och Linn samt Asa har nog precis landat i Miami.
Det kanns alldeles for nara for att jag ska klara av att forklara vad som har hant. Om jag gor det riskerar nog denna dator att ga sonder eller sa kommer tararna rinna okontrollerat.
Visst, Quito ar bra, jag trivs i Ecuador. Men nu var jag installd pa att aka och pa att fa komma hem till underbara vanner, fil, te, skratt, samtal, promenader och dans.
Vi mar bra, det ar ingenting hemskt som hant. Eller jo. Vi ar ledsna och vi kom inte ivag imorse. Men vi har halsan med oss och vi ar hela fysiskt.
"No va a viajar hoy niña" (=Du kommer inte resa idag flicka) var orden jag fick i ansiktet efter att kvinnan tittat pa mitt pass imorse vid passkontrollen. Jag fick en klump i magen, men man fortsatter ju alltid hoppas... men hon fick ratt. Efter ett otroligt flangande och fixande fast an tiden var sa knapp till att planet skulle lyfta sprang vi in pa flygplatsen igen precis nar planet lyfte. Linn och Asa hann med.
Jag skulle vilja skriva sa manga fula ord och dunka pa alla bokstaver har pa tangentbordet. Jag onskar att det vore en mardrom och att jag strax vaknade upp pa Miamiplanet av att vi landade, men nej, ater igen sitter jag pa PapayaNet i Quito och skriver i min blogg.
Nu skriver jag inget mer om avfard... jag vantar och jag hoppas pa att snart fa komma hem.

Me voy!

Lizseth doptes och jag blev gudmor. En fest tillagnades detta samt slogs ihop med var sorti och vi dansade trampatrampa till fyra pa morgonen. Tarfyllda och hjartslitande avsked. Slutmote i sodra Ecuador i Saraguro. Snabbvisit pa kusten i Montañita. Nu Quito for att avsluta praktiken har. Tre nattbussar under loppet av fem natter. Jag ar trott pa grund av somnbristen och kanslomassigt utmattad men kanner mig samtidigt lycklig over allt jag har fatt uppleva har samt over alla manniskor jag fatt lara kanna -bade har i Ecuador och min egen klass.

Vi lamnar Ecuador en manad innan valen ska hallas (26 april). Kampanjerna har borjat. Pa husen syns det klart och tydligt vilken kandidat och vilket parti man stoder. "La revolución ciudadana está en marcha" (Medborgarrevolutionen ar pa frammarsch) skallar fran presidenten Rafael Correa och hans parti Movimiento País, Lista 35. Partiets grona farg gar inte att missa; klart den flagga som ar overrepresenterad i landet -den vajar pa de flesta hus och det ar deras farger samt ord som visas pa olika tv-kanaler. Dock sa bankar mitt ecuadorianska hjarta mer for El partido socialista, Frente Amplio, Lista 17 och deras roda farg. Det ar mer mitt Ecuador. I Imbabura har de tva ovan namnda partierna ingatt en allians infor valen och den roda och den roda flaggan har flera ganger synts tillsammans nar vi varit ivag pa ett mote eller en manifestation.
Som det verkar har Correa storst chans att bli atervald och det tycker jag ar lovande. Men det finns, som jag har markt kring Ibarra iallafall, sa manga manniskor som ar besvikna pa honom. Manniskorna pa landsbygden, och da framst ursprungsbefolkningen, kanner sig bortglomda och overgivna. De tycker inte att Correa har efterlevt sina loften och att hans politik ar mer installd pa stadsbefolkningen och utvecklingen dar. Han borjade pa vansterkanten med en socialistisk inriktning, men har mer och mer rort sig mot mitten dar det ar lattare att gora fler nojda. "I andra lander pratas det om att Ecuador ar socialistiskt, men om man lever i landet och lar kanna politiken har inser man att det bara ar ett ord; en ytlig inriktning" sade en granne till mig.
Vi i klassen har fatt uppleva olika sidor av kampanjandet. Jag kanner mig mer besviken. Hos oss har det praglats av sa mycket egoism och hycklande medan det nere i Saraguro har speglat landsbygdsmentaliteten och praglats av ett mer kollektivt och solidariskt engagemang. Visst har jag fatt uppleva gladjen i kampanjandet ocksa, jag ska inte saga att det bara varit ett propagerande for egen vinning.

Det ar inte bara det politiska bubblandet jag lamnar. Det var plagsamt att ta farval av min familj. Tararna rann pa oss alla (forutom hos Lizseth som tittade pa oss med stora ogon och undrade varfor vi betedde oss sa underligt). De skrek No se vaya (ak inte!) efter mig nar jag lamnade garden. Jag fortsatte grata nar bussen akte ivag och det gjorde ont att se Punkuwayku forsvinna utom synhall.
Nu ska jag lamna allt. Detta karleksfulla sprak; mi hija (min dotter), mi corazon (mitt hjarta), mi amor (min karlek), mi amiga (min van), mi linda (min vackra), mi reina (min drottning) fran manniskor -bade bekanta och obekanta. Omtanken och nyfikenheten som har praglat mina dagar. De fantastiska omgivningarna. De intressanta diskussionerna. Alla dessa frukter, de redan for mig kanda som aldrig forr smakat sa gott och de som jag aldrig kommit i kontakt med innan som ar helt fantastiska. Alla flator. Musikens toner och dansens rytmer. Imbaburas drakter och farger.
Men jag lamnar bara Ecuador fysiskt. En stor del av mig stannar och mycket tar jag med mig hem. Jag kommer aldrig glomma mitt Ecuador och jag hoppas verkligen att jag en dag kommer atervanda.

Regnet vraker ner utanfor fonstret och Quito ar gratt, sa gratt. Sista dagen i Ibarra var likadan. Vadret speglar sorgen over att lamna detta, men samtidigt gor vadret det lattare att aka harifran. Pa onsdag morgon (ecuadoriansk tid) lyfter vi mot Miami och pa torsdag kvall (svensk tid) landar vi pa Arlanda. Det har blir mitt sista inlagg fran Ecuador.
Cuidense mucho y hasta la victoria siempre!

Bus(s)liv

Att aka buss i Ecuador ar en speciell upplevelse. Vare sig du aker med lokalbussen eller en buss som tar dig till mer fjarran destinationer. Det som kannetecknar de bada kategorierna ar att de kor otroligt fort, tutar i tid och otid samt slapper ut svarta moln efter sig. Farten kan inte namnas manga ganger nog. Det gar i en sadan hog hastighet att jag under vissa turer trott att busschaufforen misstagit sig sjalv for att vara flygplanspilot redo att lyfta fran marken.
Bussarna ar pyntade med citat fran Bibeln, bilder av Che Guevara, Heinekenburkar, inplastade gosdjur och politiska budskap.

Pa lokalbussarna skumpar det mer eftersom vagarna ar samre upp till byarna. Och for att bussarna ar i samre skick. Vissa bussar verkar sakna dampning och da lyfter jag sakert 3 decimeter ifran satet.
Jag tycker dock om att det inte ar sa principfast; man kan kliva pa och av lite varstans. Dorren ar alltid oppen! Aven bildligt talat.

Busschaufforen har alltid en medarbetare. En sidekick. Den har personen fungerar som inkastare, tar hand om betalningen, underhall av bussen och drommer sjalv om att en dag kora bussen.

Pa langfardsbussarna kan man fa mojlighet att kopa det mesta som kan intas, likt i vantan pa ett sportevenemang hemma. Det saljs chips, notter, grillat kott, brod, yoghurt, frukt, glass, lask och potatis bland annat. Sedan finns det de som bjuder pa en show. Rappare. Clowner. Poeter. Gitarrister.
En annan strategi ar att beratta sitt livs historia for att sedan dela ut karameller till passagerarna i hopp om att de ska lamna pengar for godiset.
Filmer visas ofta. Filmer med mycket pang pang, slagsmal eller karatesparkar ar overrepresenterade.

Det ar ofta som jag ar irriterad pa att skumpa upp och ner pa satet samt pa inkastarens hoga och enerverande skrikande men jag har en kansla av att jag kommer sakna det orsiga nojet som en busstur i detta land bjuder pa nar jag nasta gang satter mig en buss i Sverige.

Pa toppen av Imbabura skrek jag likt Ronja och det kandes bra!

Varlden ar sa stor slog det mig igar nar jag ovanifran Esperanza sag Ibarra lysa i nattens morker. Ibarra, en lagom stor stad i det lilla landet Ecuador. Det finns sa oandligt manga platser i varlden som jag aldrig kommer besoka och det finns sa langt mer oandligt manga manniskor som jag aldrig kommer traffa. Jag blir att kanna mig sa liten och betydelselos nar jag borjar tanka i dessa banor.

Tva ganger under forra veckan tankte jag ocksa att varlden ar sa liten. Anledning 1 ar att vi just nu ar 3 svenskar som bor i Punkuwayku. Den lilla byn med ett 20tal hem. Tjejerna laser en kurs pa Skarpnacks folkhogskola och ar nu pa besok i Punkuwayku i tva veckor boendes hos min granne Miguel Angel (han som erbjod te, bocker och prat i borjan av min tid har).
Det andra tillfallet som fick mig att tanka sa var nar jag och Manuel satt i en buss i lordags pa vag till ett mote en timme soderut i landet och Armageddon visades i bussen. Plotsligt dok Peter Stormare upp i filmen och jag kunde peka pa honom och beratta for Manuel att han kommer fran samma kommun som jag.

Cirklar sluts. Sackar knyts ihop.
Var forsta helg har i Imbabura deltog vi pa ett mote dar en federation for de norra bergsorganisationerna skapades. I lordags var det ater igen ett mote for federationen och denna gang om de sista dokumenten som behovs for att forsoka fa sammanslagningen legaliserad.
I december besteg jag Imbabura. Men da tog jag mig inte anda upp. Igar fick jag en ny chans, och jag tog den.
03.00 pa morgonen ringde mitt alarm. Idiot! tankte jag for mig sjalv. Nar jag gick ut pa garden for att tvatta mig och borsta tanderna lyste manen starkt borta vid Imbaburas fot och det var alldeles stjarnklart -sa det var bara vid alarmets angestframkallande late som jag tankte onda tankar om mig sjalv, dar efter var dagen en ut av de basta under min tid har i Ecuador. Fran flaktur under bar stjarnhimmel anda till kvallsmiddag hemma hos min granne Miguel Angel var dagen helt underbar!
Vid 6 borjade vi bestiga vulkanen (da hade jag, Miguel Angel och Skarpnackstjejerna: Petra och Jennie statt ute och vantat i morkret sedan 04.30). Vi var en grupp pa 15 personer, men eftersom det var morkt nar vi mottes hade jag ingen aning om vilka jag gick med. Allt eftersom det ljusnade borjade vi konversera mer. Solen gick upp och det var magiskt. Vi bad vulkanen om tilltrade och fortsatte sedan. Efter lite mer an en timmes bestigning slog vi oss ner pa bergsvaggen. Vi utforde en ceremoni dar vi tysta berattade om vara onskningar och hopp for berget, renade vara kroppar, tande ljus och offrade mat till moder jord. Sedan var det en orgie i atande, jag tror vi at frukost i tva timmar innan vi reste oss upp och fortsatte vandra. Det var tyngre innan vi hade atit frukost, men det kandes fortfarande otroligt jobbigt nar vi fortsatte igen. Det ar sa pafrestande pa hog hojd. Andningen ar sa tung, sa tung och hjartat klappar hart! Dagen var perfekt for att bestiga Imbabura, det var klart och vackert. Vi pratade och skrattade for att glomma hur jobbigt det var. Alla var sa omtanksamma och omhandertagande, jag kande mig inte radd trots all friklattring som det blev pa slutet -jag hade ingen tanke pa att stanna.
Nar jag hade endast en pytte, pytteliten bit kvar till toppen kandes det som att benen skulle ge vika och jag skulle ramla ihop, men tack vare min envishet tog jag mig upp. Pa toppen tog jag i ut av mina sista krafter och med hjalp av lyckan over att vara uppe vralade jag likt Ronja Rovardotter nar hon utfor sitt varskrik!
Vi satt pa toppen och at lite igen och hade det trevligt. Sa dar trevligt som man har det nar man ar otroligt nojd med sig sjalv och sina anstrangningar.
Vagen ner var laskigare eftersom vi hade friklattrat pa slutet, men det gick bra, alla hjalpte varandra. Den sista biten var trakig, jag ville bara komma ner -men sa underbart det var nar vi antligen fick hoppa upp pa bilflaket igen och i solen aka hem till Miguel Angel for att fa ta av oss kangorna, ga pa toaletten och ata mat!

Idag ar jag trott och slut i kroppen, men fortfarande glad over hur bra gardagen var.
Om 17 dagar ar jag hemma i Sverige, vi ses snart!

En dag ar inte nog, men battre an ingen

Som kvinna, och da speciellt som utlandsk kvinna, ar det ratt jobbigt att ga pa gatorna i manga stader har. Det ropas, det visslas och det smackas ifran mannen vi passerar. I´ve had it up to here (jag haller min hogerhand i hojd med harfastet) med detta beteende! Jag bemoter ljuden med arga ogon och ihopknipen mun. Ibland gor jag tecken med fingrarna i smyg for att fa avreagera mig lite.
Jag forstar inte vad de vill uppna med beteendet? Tror de att det uppskattas, att det ar sa jag vill bli behandlad? Ar de ute efter att forodmjuka mig? Eller tycker de inte att vi kvinnor som inte ar deras fruar, systrar eller modrar ar nagot annat an vandrande objekt? Jag kanske inte alls borde lagga sa stor vikt vid det, men jag ogillar det starkt. Och jag ar sa trott pa det. Det kanns sa respektlost.

Vid matbordet hos min vardfamilj ar Teresa den som serverar maten. Hon ar aven den som lagar maten, tvattar, diskar, stadar och tar hand om barnen. Sedan jag kom hit har Teresa lamnat byn ungefar tio ganger. For det mesta lamnar hon inte ens garden. Om maten pa bordet inte duger far hon hora det, om saltet blivit fuktigt far hon slanga bort det och om tevattnet svalnat far hon koka upp det pa nytt!

Edelina, Manuels syster, ar tva ar aldre an mig. Hon borde ha gift sig for langesedan anser manga har. Edelina vill inte gifta sig. Inte an. Hon har redan en universitetsutbildning och vill garna arbeta som larare. Just nu har hon dock varit utan arbete sedan i december. Edelina har en pojkvan, men det ar det bara jag och Nelly som vet. Om hennes mor Carmen far reda pa det sa maste hon gifta sig pa en gang och darfor haller hon det hemligt. For ungefar tre ar sedan hade Edelina ett forhallande med en kille som hon tyckte valdigt mycket om. Hon holl aven det forhallandet hemligt eftersom hon inte da heller tyckte det var tid for att gifta sig. Dock sa fick hennes pappa reda pa saken och det blev ett otroligt liv. Dag for brollop sattes till och med. Edelina grat i flera dagar, har hon berattat for mig, och vid ett tillfalle tankte hon forsvinna hemifran. Men av respekt och karlek gentemot hennes foraldrar gjorde hon istallet slut pa forhallandet och allt atergick till det normala...

Pa sondag ar det den internationella kvinnodagen. I var parroq Esperanza ska dagen firas med ett evenemang pa torget. Det ska bakas, lagas mat, dansas och broderas. Ett valdigt fint initiativ och bra att dagen uppmarksammas, men jag kanner mig lite kluven infor hur den kommer att firas...

Festen ar over

Carnaval! Carnaval! En helt galen men otroligt gladjefylld tradition. Vad som gor carnaval har i Ecuador sa omtalad och efterlangtad ar varken de kulturella aktiviteterna eller andra arrangemang. Nej. Det ar vattenkrigen, skumsprutandet, mjolkladdandet och i vissa fall; aggkastandet som gor det till en sadan otroligt omtyckt fest.
Carnaval pagar under ungefar tio dagar, men det ar under de tva sista dagarna som festen nar sin kulmen. Under dessa tva dagar gar man inte saker nagonstans, inte ens pa sin egen gard!

Den senaste veckan har mest bjudit pa olika tillstallningar i festtecken. Det har inte varit nagon "ordentlig" praktikvecka.
I lordags hade Manuel arrangerat en politisk debatt i UNOCIAEs hus. Vi hade en minga dar pa fredagen for att forbereda huset och garden for lordagens evenemang.
Lordagen var en stor, i dubbel bemarkelse. Det var Linas fodelsedag och sa Manuels efterlangtade dag da olika politiska kandidater skulle fa presentera sina diskurser infor valet.

Pa sondagen foljde Lina med mig, Carmen och Edelina hem till en vaninnan till Carmen for att baka brod i vaninnans vedugn. Ytterligare en vaninna deltog. Carmen blandade degarna pa kansla i en gigantisk bytta. Vi formade degklumparna till diverse konstverk under nagra timmar innan det var dags for att ata middag ihop. Innan vi lamnade huset dansade vi trampatrampadans i nagon timma. Allt var valdigt galet och roligt. Vi skrattade och skrattade. Carmen sade flera ganger den kvallen att hon aldrig forut i sitt liv skrattat sa gott!

Jag vet inte hur manga ganger jag fatt en hink over mig de senaste dagarna eller hur mycket skum jag fatt sprutat i oronen, i ogonen, i munnen och i haret. Man gar omkring med en standig skrack for att bli blot eller for att fa nagot rosa i ansiktet. Men samtidigt ar det sa otroligt roligt och spannande. Hehe. Man blir liksom inne i leken. Man kommer in i sjalva tavlingen. Nar vi akte till Chota i mandags (jag, Lina, Nancy och nagra vanner till henne) var jag och Lina som galna. Bara nagon passerade oss och sprutade litegrann besvarade vi genast med att dranka den personen i skum. Men det var inte latt att vara de enda utlandska turisterna pa omradet; "Mira Gringas" horde man titt som tatt. Svart farg i ansiktet och nar man bojde sig ner i fortvivelse blandat med skratt hallde nagon en hink vatten over en och direkt efter kom nasta och sprutade skum i haret, i oronen och i munnen. Galet, som skrivet. Varst var nar vi alla satt pa ett bilflak och vantade pa att aka tillbaka till Ibarra. Vi var blota och frusna. Sa passerar vi ett hus dar en man tommer en hink over oss. Bilen vi aker med backar tillbaka. Mannen haller igen. Han virar om och kor framat igen. Mannen haller igen. Sedan backar han tillbaka till utgangslaget. Mannen haller igen. For att slutligen parkera framfor huset. Mannen haller en sista hink vatten over oss! Carnaval, carnaval gott folk!
Pa gatorna i Ibarra blev jag ocksa blot samt rosa -vattenballonger har kastats efter mig, det har sprutats vatten inifran bilar och hinkar har hallts over mig. Jag motte en man pa ett overgangsstallet som sprutade skum i hela mitt ansikte. Inte ens hemma hos familjen har jag fatt ga torr. Igar avslutade vi carnaval i mitt hem med gaster och ett stort vattenkrig. Vid ett tillfalle holl Manuel fast mig och de andra hallde en varsin hink vatten over mig. Oj, oj, sa manga vackra minnen du far med dig hem till Sverige sade de och skrattade.

Idag ar jag torr. Nu ar det over. Inge mer Carnaval for denna gang. Nu vagar jag ga pa gatorna, men nar jag ser en skumflaska ryggar jag till och hojer handen.

I gryningen for jag

och atervande inte forran sena kvallen tre dagar senare.

Klockan var 5 pa morgonen nar jag klev upp i torsdags. Musiken spelades redan inifran Carmen och Enriques sovrum och det lyste. Enrique var redan uppe och pa vag att traska ner till bussen. Jag trodde att jag skulle passera ett sovande Punkuwayku, men i flera hus sken det i nagot fonster och det spelades traditionell musik eller sa pratade en begeistrad och hog rost pa en radiokanal. Jag trodde ocksa att vi skulle vara sa gott som de enda pa bussen, men dar misstog jag mig annu mer. Det var fler som akte med 05.25-bussen an vad som brukar aka med 08.30-bussen. Nar vi kom ner till Ibarra var det fortfarande morkt. Vi var fa som vandrade fram pa gatorna. Det kandes nastan lite kusligt.
Jag och Lina reste sa gott som hela torsdagen for att komma till bergsprovinsen Chimborazo. Vi motte upp med Johanna och Linnéa i en liten stad som heter Guamote. De hade spenderat dagen pa en marknad dar. Tillsammans akte vi bil upp till deras by. Jag och Johanna fick sitta pa flaket tillsammans med en gris, en massa sackar och ytterligare sex personer. Grisen trivdes inte med att forpassas till ett flak sa hon eller han sparkade och skrek. For att tysta grisen band de henne/honom hardare och slog till djuret lite da och da. Grisen svarade med att urinera pa deras sackar.
Johanna och Linnéa lever pa hogst hojd av oss i gruppen och det ar otroligt vackert uppe hos dem. Inte bara var omgivningarna hanforande, deras familjer tog emot oss otroligt val!
Pa fredagen begav vi oss till en narliggande stad, Cebadas, tillsammans med en av deras handledare (José) for president Correa skulle komma dit. Det var en stunds vantan innan vi fick veta att han inte alls skulle komma utan nagra andra "autoridades" ifran Quito. Det var ett organiserat och fint valkomnande stadens invanare gav gasterna. Vi lyssnade en stund innan vi gav oss av med en buss mot Riobamba. Riobamba ar Chimborazos huvudstad kan man saga. Darifran akte vi vidare till Ambato som ar bergsprovinsen Tungurahuas huvudstad.
I Chiboleo, som ligger nara Ambato, holl ungdomarna fran FENOCIN som var i Sverige i hostas sitt informationsarbete under tva dagar. Vi missade sa gott som hela fredagens framforande, men kunde delta pa kvallens aktiviteter och lordagens informerande. Det ar sa roligt att traffa dem nu nar vi har varit med om "samma" situation. De ganger vi traffades i Sverige i hostas fick jag inte alls sa bra kontakt med dem, men nu var det annorlunda. Det var intressant att hora om kulturkrockar och andra upplevelser.
Pa fredagen sov jag och Lina hemma hos Sofia.Vi hann inte se sa mycket av hennes by och ej heller av Majas, men det var mysigt att fa sova i Sofias skona sang, ata middag och frukost med hennes familj samt se hennes "smasyskon".
Det ar sa skont att fa uppleva LITE ut av de andras vardagar. Att fa se deras hem, deras byar och prata med deras familjer och handledare. Och att fa se att de olika bergsprovinserna skiljer sig sa mycket at. Naturmassigt. I hur de klar sig. Vilka vanor och traditioner de har. Men om jag skulle vara langre pa varje plats sa skulle jag sakert inse att det mest ar ytliga saker som skiljer dem at...

Lordagskvallen och sondagsformiddagen spenderade jag tillsammans med Lina, Sara, Linn, Johanna och Linnéa i Ambato. Vi hoppades att vi skulle marka av att karnevalperioden har borjat i landet (dar det ar storst i Ambato) men det gjorde vi inte. Vi hade det bra hur som helst. Det blev glass, dans och kvalitetstid tillsammans. Om an alldeles for kort tid for umgange.

Val tillbaka i Ibarra sa har vi planerat for veckan pa FICAPI. Det borjar kannas att det ar nara for avresa nu. Det ar sa mycket vi vill hinna med och plotsligt ar veckorna alldeles for fa. Men samtidigt kanns det otroligt harligt att jag snart kommer hem igen och jag borjar kanna mig motiverad for att gora ett bra informationsarbete.

ET phone home

Man vet aldrig riktigt hur dagen kommer te sig. Det ar mycket pa det viset har. I torsdags (5/2) foljde vi med FICAPIs ordforande Eduardo nar han, som medlem av socialistpartiet, skulle skrivas in som kandidat till en post. Det var inte sa mycket folk, men bland de som var dar var andan stark. Roda trojor, roda halsdukar, roda flaggor och en fackla brinnandes i ett horn. Olika talare tog plats framme pa scenen och efter varje tal ekade ropen i lokalen. Varenda gang avslutades ropen med "Hasta la victoria siempre!".
Pa eftermiddagen skulle vi folja med var handledare Porfirio nar han, som medlem av Correas parti Movimiento Pais, skulle skrivas in som kandidat till en annan post. Vi skulle traffas pa en helt annan plats an dar vi hade spenderat formiddagen. Nar vi kom dit stod bilar efter bilar parkerade vid sidan av trottoaren. Solen stekte och vinden stod stilla. Manniskor var glada och det stod stora grupper av manniskor vid bilarna. Vid varje bil och vid varje klunga manniskor lyste den morkbla bilden av Rafael Correa pa grona flaggor i den starka solen. Efter en stund borjade karavanen rulla. Bilarna tutade ikapp och manniskorna pa flaken, i bilarna, pa mopederna och i bussarna vinkade glatt med sina flaggor. Manniskor som stod pa sidan och skadade karavanen visade tummen upp och vinkade till de demonstrerandes.
Nar karavanen nadde huset dar vi hade spenderat formiddagen samlades massvis av manniskor utanfor huset. Innanfor dorrarna holls annu en inskrivning. Inne i salen ekade rop till favor for Movimiento Pais och trojorna, halsdukarna och flaggorna var grona istallet for roda.
Det jag lade marke till och som gjorde mig bekymrad var att under bada inskrivningarna som jag fick narvara vid var det ett ytterst lagt nummer av de inskrivna som var av ursprungsbefolkningen.

Jag och Lina har lagom till Alla hjartans dag borjat besoka rosodlingar har i provinsen. I fredags besokte vi den som ligger uppe dar vi bor. Det ar en liten rosodling pa endast 4 hektar. Igar akte vi ivag till Cotacachi for att besoka storre odlingar. Vid de forsta tva vi akte till nekades vi intrade, men vid den tredje fick vi komma in. Den odlingen var pa 34 hektar. Vi har mottagits bra och de har gett oss svar pa de fragor vi har stallt, mer eller mindre. Ibland har de slingrat sig nar vi fragat om de anstallda och om kemikalierna de anvander. Jag och Lina planerar att forsoka intervjua personer som arbetar pa olika plantager for att battre fa en bild av hur arbetet ar.
Vad odlingarna har gemensamt, trots de olika storlekarna, ar att det besprutas nagot otroligt pa plantagerna och att sa gott som alla blommor forsvinner ur landet for export.

Jag och Lina har haft besok av var kara Sofia. Vi mottes upp i Otavalo i fredags for att spendera lordagen pa marknaden. Efter nagra timmars vandrande bland de vackra textilierna, smyckena och hantverken tog vi bussen tillbaka till Ibarra -alla tre. I Ibarra spenderade vi kvallen pa en konsert. Det var tre nationella artister som skulle upptrada. Vad vi inte visste var att det innan (under mer an tva timmar) skulle vara en talangtavling mellan olika skolor har i provinsen. Segraren, "Lo junior de la bachata", var dock det basta pa hela kvallen! De tre huvudartisterna var inga att hurra over, men var lilla smorsangare pa cirka 12 ar var det!
Nagot mer jag var med om den kvallen som jag inte var beredd pa var en intervju for ett program som sands pa en av de nationella tv-kanalerna! Vi stod i kon till konserten nar intervjuaren haffade mig och fragade om de fick prata med mig. Jag forsokte komma undan genom att skylla pa min daliga spanska, men bara nagra fa ord sade han. Det blev en kort intervju om vad jag gjorde i Ibarra och sedan skulle jag avsluta med att saga "Desde Ibarra, un saludo, en corto" (Fran Ibarra, en halsning i corto). "Corto", ar namnet pa programmet och nar jag sade det holl jag upp fingrarna sa som nar man visar att nagot ar litet. Oj, oj, haha, jag ar glad att jag slapp se det.
Sofia blev kvar har anda till igar (tisdags). Vi hade det bra och mysigt. Man blir latt hemmablind och det gjorde mig sa glad nar hon tyckte att det var sa vackert har. Hon sade det vid ett antal tillfallen. Och det ar det, det ar vackert har.

Idag har jag och Lina tillbringat formiddagen pa Nancys (hon som Lina bor med) colegio for de hade uppvisning av olika traditionella hogtider. Som oftast har innefattade det ocksa vantan. Vi utnyttjade vantetiden med att ga till "Casa Aida", som ar ett hostel som ligger uppe i narheten av vara byar. Imbabura ar en provins som har satsat mycket pa turismen sa jag och Lina har planerat ett tag att vi ska undersoka lite mer inom den industrin. Vi pratade med agarinnan, Aida, och hon visade oss runt. Nar vi kom tillbaka till Nancys colegio sa var de faktiskt i starttagen. Det var intressant att se hur ett dop gar till (det ar sa mycket runt omkring sjalva dopet) och hur galet Inti Raymi (solfesten) kan vara.

Som sagt, man vet aldrig riktigt hur dagen kommer te sig. Igar satt jag tillsammans med en aldre man pa bussen hem. Vi pratade om Sverige, Schweiz, Ecuador, framtiden, Gud och utomjordingar. Tydligen lyser hans kropp an idag vid kontakt med vatten sedan han for 10 ar sedan traffade pa utomjordingar i sin tradgard en mork natt medan han arbetade pa sin odling. Jag ska bege mig mot bussen nu och jag undrar vem jag kommer fa vid min sida idag?

En bit av mitt Ecuador

Porfirios kampanjande i El Abra













Nelly bland majsplantor























Lizett hjalper mig att tvatta klader















Edelina och Mimi vaktar bonorna






















Var forsta taller i Panichindra
















Enrique och Carmen






















Mitt rum

La Ingeniera de Paz

...blev jag kallad av en stupfull socialistpartimedlem haromdagen. Fredsingenjor, pa svenska. Trots att han knappt kunde sta upp och aven om hans blick var valdigt flackande sa berordes jag av uttrycket. Jag tycker att det var sa fint sa jag har funderat pa att borja ga under den titeln. Kanske till och med trycka upp visitkort i framtiden med den benamningen.

"De kom med sina dogmas och med sina visioner". "De" ar vi. Jag och Lina fick igar delta pa en taller som ett utbildningsministerium holl pa FICAPI. Det var ministeriet for tvasprakig utbildning; spanska och kichwa. Forelasningen handlade dels om koloniseringen av Latinamerika; hur Europas samt USAs invasioner har paverkat kontinenten. Ministeriet vill avkolonalisera utbildningen. "Det ar ju ingen idé att ga runt och bara pa en skuld som inte ar din privata", skrev en klok van till mig. Han har ratt, det ar sant. Men nar vi satt dar igar kunde jag inte lata bli att kanna mig sa usel. Jag kunde inte lata bli att kanna mig som en del ut av det hemska som hant de manniskor som levt och lever pa denna kontinent
"Vi ska aterga till det ursprungliga, till vara visioner och vara vanor". Det var budskapet for dagen. "Bort med Coca Cola! Vi ska ata vara odlade produkter!" Jag tror att det idag ar viktigt att alla lander tittar inat, ser till sin lokala produktion och gynnar sina producenter istallet for de multinationella bolagen. Men samtidigt ar jag radd for att denna nationalism skapar annu mer fientlighet. Igar pa forelasningen sa kandes det som att betoningen var sa otroligt stark pa "vi" och "de". Vi kan val fortfarande motas och utbyta kunskap med varandra? Eller gar det aldrig att motas jamlikt?
"Vi maste gora det har med egna hander", sade forelasaren. Den visionen finns starkt inom bade antropologin och utvecklingsstudier. For att komma ifran de koloniala tendenserna; att vi kommer och berattar (eller bestammer) hur de ska leva borde det istallet vara manniskorna sjalva, som i sin kultur och i sitt samhalle far vara med och utforma strategierna och metoderna. Jag har pa grund av detta lite svart med de talleres som vi ska halla och har hallit. Jag tycker inte om min position som den med pekpinnen. Den som star framfor. Den som utger sig for att veta mer.
Jag och Lina holl var forsta taller i torsdags. Var taller handlar om miljoforstoring och sophantering. Vi holl den for nio kichwatalande kvinnor. Jag som redan tyckte det kandes obekvamt. Inte kandes det battre av att jag inte ens kunde na dem pa den spanska jag beharskar. Porfirio fick oversatta allt vi sade. Det som raddade var taller var att vi var mer kreativa och praktiska pa slutet -da kunde vi enas i skamt och skratt. Men det kandes lite dumt att sta dar och beratta hur de ska hantera sitt avfall nar vi har flugit hit och kommer ta tre flygplan for att komma hem.

Det brusar och bubblar har nu. Det ar riksdagsval i april och da aven val ute i de mindre regeringarna i landet. Det nomineras kandidater till olika poster och partier haller moten stup i ett. Var handledare Porfirio kandiderar till en post inom "La Junta Parroquial". Var Parroquia ar Esperanza. I lordags ville han ha med mig och Lina till en by som ar belagen lite hogre upp an vara byar. "Jag ska kampanja", sade han innan. Vi kom till en minga (det kollektiva arbetet som byfolken ofta utfor pa helgerna); massvis av manniskor arbetade langs vagen. Det reparerades och rensades. Jag fragade Porfirio hur han skulle ga tillvaga med kampanjandet. Han hyschade mig och sade att det sager man inte direkt ut, utan man visar sig for folket, samtalar med dem och visar att man lyssnar. Jag vet inte om han sjalv forstod att alla forstod varfor han var dar? For mig var det det mest obekvama jag har upplevt har hittills. Jag och Lina gick i Porfirios fotspar, vi halsade pa de manniskor han halsade pa och vi skakade hand med de personer han skakade hand med. Vi stod hela tiden bakom honom och log vanligt. Han bad mig fotografera nar han samtalade med de arbetande. Vid ett tillfalle gav han fem dollar till en man och nar jag fragade varfor sade han att han precis hade kopt 30 roster. Det som ska tillaggas ar att med Porfirio vet man aldrig nar han skamtar eller inte skamtar. Det ar otroligt mycket ironi i vara vardagar med honom.
Inte nog med att jag kande mig utanfor och obekvam sa observerade vi bara. Det om nagot, distansierar en annu mer. Efter ett tag borjade vi dock samla stenar till vagreperationen for att hjalpa till pa nagot satt. Det oppnade upp for att jag och Lina kunde borja samtala med nagra utan Porfirios inblandning.
Porfirios plan var att jag och Lina skulle halla var taller dar uppe nar de hade avslutat mingan. Men vi hade inte med oss vara planscher och inte heller vara fusklappar sa vi avbojde. Men det forstorde hela hans plan. Sa vi fick stalla oss infor alla och presentera oss samt beratta om varfor vi ar har och vad vi gor har. Sedan sade jag att det var battre att Porfirio pratade eftersom vi inte kan kichwa och sa fick han sta dar och kampanja sjalv. Efterat berattade Porfirio att han hade berattat for folket att Correas regering (och dar med partiet som Porfirio representerar) har utlovat bekampningsmedel till bonderna i landet om han vinner (vilket jag inte vet om det ar sant). Jag och Lina fragade honom varfor han sagt sa? Han som jamt pratar om hur mycket han alskar naturen och hur mycket han bryr sig om miljon. "Men jag vet att de dar uppe anvander mycket bekampningsmedel och om jag kan locka med det..."
Nar jag gick ner till Punkuwayku senare pa eftermiddagen kande jag mig sa besviken och hopplos. Hur ska varlden kunna bli en battre plats nar lognerna och korruptionen finns overallt? Till och med i de minsta byar?

Helgen var annars valdigt bra. Jag har umgatts mycket med min familj. Vi har spenderat tid tillsammans hemma pa garden, plockat majs pa ett falt i en by och sa spenderade vi en halvtimma pa ett nojesfalt nere i Ibarra -jag, Nelly, Lizett, Edelina och Carmen akte lilla bergochdalbanan tillsammans. Pa sondagskvallen kom Lina hem till oss och sa lagade vi humitas tillsammans av de majs som vi hade varit och plockat. Humitas kallas aven for majsbrod -fast det ar inte brod. Bra forklaring.
Nagot jag har tankt mycket pa ar att jag inte tycker om rimmet och ramsan vi sager "Kuckeliku, klockan ar sju". Visst att det rimmar, men det borde vara lite befogat ocksa nar det anvands. Jag kanner mig lurad iallafall. Vara tuppar goler i tid och otid. Klockan kan vara 22 pa kvallen -precis nar jag har somnat in till exempel. Eller sa far de for sig att gala vid 4-tiden pa morgonen. Och nar de goler sa borjar hunden skalla och da borjar hundarna i de narliggande byarna ocksa att skalla. Men jag ska inte klaga. Det finns anda ett lugn i byn som jag tycker om. Trots hundar och tuppar. Om de bara kunde gala klockan sju som jag har trott under hela min uppvaxt skulle det vara skonare och lattare!

Snabbvisit pa kusten

I slutet av forra veckan foljde jag och Lina med Sara och Linn hem till deras by. Den heter PedroCarbo och ligger i kustprovinsen Esmeraldas. Genom en natur som skiljer sig ifran den har i bergen for vi fram genom PedroCarbo staendes pa ett bilflak. Vi vinkade till de manniskor vi passerade och de halsade glatt tillbaka. I PedroCarbo blev vi varmt och vanligt mottagna av bade solen samt tjejernas familjer. Det bjods pa lunch och rundvandring i byn. Vi vandrade vid bevakade rakodlingar (tva man kom ikapp oss ridandes pa tva hastar) tillsammans med Linns smabroder och sa fick vi se kontoret dar Linn och Sara haller sina talleres i datakunskap. De har for ovrigt varit med och rustat kontoret.
Linn och Saras tillvaro har i Ecuador skiljer sig pa sa manga satt fran Linas och min tillvaro. Det var valdigt intressant att fa en liten, liten skymt av deras vardag.

Vi avslutade kustvistelsen med tva stranddagar i Mompiche. Dar ar stranden ratt liten och lugn men otroligt vacker. Turismen har endast borjat nafsa litegrann pa omradet, men de sma tuggorna har gett mersmak och det verkade som att Mompiche ar under stor och okande uppbyggnad. Jag tror att om bara nagra ar kommer palmerna blott vara nagra enstaka dekorationstrad vid olika hotell och stranden kommer vara fullbelamrad av manniskor och parasoller.

Jag tycker om kustens oppna atmosfar, dialekten, narheten till havet (givetvis kan man befinna sig pa kusten langt ifran havet ocksa) och de varma kvallarna. Men det var anda med gladje som jag atervande till bergen och ater igen fick hoppa av den lokala bussen ute i Punkuwayku -jag andades djupt in den friska eukalyptusdoften medan jag vandrade uppat till huset. Jag mottogs av ett gladjerop ifran Manuel och en liten Lizett som strackte armarna upp i luften och sprang emot mig. Kusten i all ara, men det ar i bergen som jag kanner mig hemma.

Liten parentes

...Jag tror att jag har fixat sa att det gar lattare att kommentera nu; sa att vem som helst kan lamna ett litet spar. Alltsa inte for att jag tycker att det lamnas for fa kommentarer eller sa....mhhmm....

Halvtid

Jag sitter pa ett internetcafé i ett regnigt Quito. Linn sitter vid datorn bredvid. Vi har varit har sedan i lordags. Anledningen: Mittmote. Eftersom halva praktiktiden har passerat startade i mandags ett utvarderings- och planeringsmote. Alla vi praktikanter deltog tillsammans med vara handledare samt vara resurspersoner. Det har varit intressant att hora om de andras praktikplatser, bade om vad de gjort och inte gjort. Jag tycker om att vi far mojlighet att bekanta oss med varandras handledare sa att jag vet vilka manniskor de spenderar manga ut av sina dagar med.
Det har varit bade jobbigt och givande. Vad har jag lart mig hittills? Vad har jag gjort? Hur har jag matt? Vad har varit positivt? Vad har varit negativt? Vad vill jag gora under tiden som aterstar? Hur ska jag ga tillvaga? Nar jag kommer hem till Sverige hur ska jag sammanstalla det jag varit med om och utfort har? Hur ska jag lyckas formedla kursens syfte?
Jag kanner mig bade motiverad och uttomd just nu. Det ar sa mycket som snurrar i mitt huvud samtidigt som jag kanner mig pa det klara med vad jag vill ta tag i under det kvarvarande av praktiktiden.
Nagot jag kanner allt mer ar att det har ar ratt. Jag kanner att det var ratt val att ga den har kursen. Jag har mott sa manga inspirerande och intressanta manniskor. Jag kanner mig annu mer engagerad och mer motiverad an tidigare. Jag tror att jag aldrig kommer kunna motivera for mig sjalv att inte pa nagot satt arbeta med liknande fragor. Men hur? Vad kan jag gora?
Som jag skrev tidigare. Det snurrar manga tankar i mitt huvud just nu. Dar av denna flummiga text. Jag ska satta mig ner med mina kurskamrater nu och samla mig. Vi ska saga hejda igen for ett tag.
Innan jag och Lina atervander till Imbabura ska vi folja med Linn och Sara till deras provins Esmeraldas for att fa en inblick i deras liv.

Jag kanner mig lite hemma har...

Ett liv utan bokstäver till ända

Cirka 10% av befolkningen i Ecuador ar analfabeter. Min farmor Carmen har i Ecuador ar en av dem. Eller hon var en av dem, rattare skrivet. I och med ett projekt som utfors pa uppdrag av Correas regering har Carmen borjat studera tre kvallar i veckan. Hon far lara sig lasa, skriva och rakna.
For nagra veckor sedan satt vi i koket och ljudade oss igenom alfabetet. Hon tranade aven pa att skriva bokstaverna, bade i versaler och germaner. Nu om kvallarna tranar hon pa att multiplicera samt att dividera.
Det ar sa svart att forestalla sig hur ett bokstavslost sprak ar. For mig ar det sa sjalvklart och bokstaverna rullar omedvetet framfor mina ogon nar jag tanker pa ett ord eller en mening.
Jag kommer ihag att jag i borjan av min tid har fragade Carmen om hur ordet hon just sagt till mig stavades; om det borjade pa ett b eller ett p. Hon sag bekymrad ut och smakade lange pa ordet innan hon svarade att hon inte visste.
Nar vi for nagra veckor sedan akte pa en brollopsfest tillsammans var det en djungel av bussar att valja mellan. Hon irrade fram och tillbaka. Jag forstod forst inte varfor vi kranglade omkring sa mycket. Jag sade till Carmen att det stod var destination pa en buss och hon fragade mig vilken och jag pekade pa den mitt framfor oss. Da insag jag att hon inte kunde utlasa skyltarna.

Att inte kunna ta del av skriven information skulle jag tanka gor en sa avskarmad och begransad. Att inte forsta skyltarna, tidningsartiklarna eller bockernas innehall -bara for att namna nagra exempel- forvandlar inte det mycket i vardagen till obegripliga krumelurer? Men vad vet jag? Det ar svart att forestalla sig. Det ar en sak nar man befinner sig pa en plats dar spraket ar frammande, men nar det galler spraket man talar forestaller jag mig att det kanns forlamande.

Carmen ar en kvinna med stor lust att lara. Hon ar en engagerad kvinna som standigt ar intresserad av nya saker. Hon har manga planer for framtiden. Forra aret var hon ordforande i byn och da sag hon till att ett samlingshus byggdes, att vagen blev stenbelagd samt att belysning sattes upp langs vagen. Hon har en lokal pa marknaden i Ibarra dar hon saljer traditionella klader och har precis utsetts till ordforande for ett kooperativ for lanande och sparande for kvinnor.
Carmen vet att laskunnighet ar en fordel nar hon engagerar sig sa mycket som hon gor och nast intill ett maste for att mer aktivt kunna delta i olika organisationer och projekt. Hon ar inte radd. Hon vagar. Hon ljudar hogt och raknar pa fingrarna. Varfor skulle hon vara radd eller skammas? Varfor skulle hon inte fraga vad det ar som star i tidningen eller hur ett visst ord uttalas?

Carmens yngsta barnbarn Lizett far helt andra forutsattningar. Lizett ar endast 2 ar och varje mandag kommer en lararinna hem till huset for att "leka" med Lizett i en timme. De pysslar ihop; skriver, ritar och laser.
Carmen ar 50 ar och det ar inte sa langesedan hon var en liten flicka. Forandringarna ar pa frammarsch, det ar mycket som hander i Ecuador nu. Det ar ett land som bubblar.

I en annan del av Ecuador med smaker av Sverige

Nu ar jag och Lina tillbaka i Ibarra igen efter en natts resande pa ett flertal olika bussar.

Julen kom och passerade.

Pa julafton foljde jag med Manuel och Nelly till en by for att dela ut godispasar till barnen. En del var forvantansfulla och lekfulla; sprang omkring, brottades pa golvet och lekte med en boll medan andra satt tyst och med stora ogon tittade de pa mig samt pa godispasarna. Det var roligt att fa folja med, men nar jag bara kom dit och delade ut och inte deltog pa nagot vis kandes det lite konstigt. Ungefar som att har kommer den "rika, vita flickan med presenter".
Senare pa kvallen satt vi ner tillsammans i Manuel och Teresas hus, jag och de sju medlemmarna i familjen. Vi at middag och sedan akte en skal fram med karameller och kex. Jag hamtade en paradisask som skickats fran Sverige och de blev fortjusta i chokladen. Manuel holl ett valdigt fin tal for mig och blodig som jag ar blev jag alldeles rord. Han sade att de var glad for att fa ha mig som en medlem i familjen och att de aldrig innan atit en julaftonsmiddag alla sju tillsammans. Jag tycker om dem, jag trivs riktigt bra hos dem.
Jag gick till sangs ungefar lika tidigt som andra kvallar har, men utanfor hordes fyrverkerier och roster ifran de narliggande byarna. Dar fortsatte festen. Eller rattare skrivet, dar hade festen precis borjat. I min familj vantade en morgondag som alla andra. Carmen och Enrique skulle som vanligt kliva upp 04.30 for att forbereda sig for en arbetsdag.

Pa juldagen foljde jag med Teresa, Nelly och Lizett till en by lite hogre upp i bergen som heter Magdalena. Dar halsade vi pa Teresas familj. Vi at lunch, rensade ogras pa majsfaltet, gick pa upptacktsfard och spelade fotboll. Jag hann till och med bli bortlovad till Teresas aldsta lillebror Gustavo. Japp, sa nu ar det klart.

Dagen darpa skulle det vara ett julprogram i Punkuwayku for barnen i byn. Klockan 10 skulle det borja. Sedan pa eftermiddagen skulle jag och familjen aka upp till en by som heter Rinconada for att ater igen dela ut godispasar till barnen. Nar val eftermiddagen kom hade de inte ens borjat laga maten i Punkuwayku sa vi var tvungna att aka vidare. I Rinconada var det som det sa ofta blir har, en laaang vantan. En laaang vantan i kyla dessutom! Vi gick omkring och tittade i byn, halsade pa en slakting till Teresa och plockade vattenkrasse. Nar val julprogrammet satte igang blev jag lite varmare av alla lekar. Tavlingar till och med. Jag och tre kvinnor fick dansa med en varsin kvast som var partner och den som dansade bast vann. Joda. Klart jag kan bemastra en kvast. Dansandes till och med.

Sedan kom antligen dagen for avfard ifran Punkuwayku och Ibarra for att paborja min resa mot kusten. Innan kusten skulle jag dock stanna till i en by som heter Tabacundo for att vara med pa en brollopsfest med mamma Carmen. Partytalt i en tradgard och en massa tal. Kott, kott, kott ar maten pa brollop, sa det kandes lite jobbigt, men som tur ar sa ar det inte pinsamt att packa med sig mat i plastpasar har. Det ar mer regel an undantag. Alkohol i stora mangder, men i pyttesma glas. Barnen somnade en efter en. Jag och Carmen satt och halvsov i ett horn. Brollopstarta med flera vaningar. Trampa-trampa dans HELA natten. Jag och Carmen ryckte upp oss ibland och deltog i dansen. Till slut var leran riktigt jobbig ute i tradgarden och jag halkade omkring mer an vad jag dansade. Tva timmar sov jag och Carmen den natten, vi sov tillsammans i en dubbelsang. Vi lag och fnittrade som sma flickor innan vi somnade. Klockan fem pa morgonen klev vi upp och tog oss ut till bilvagen for att hoppa pa en varsin buss; hon till Ibarra och jag mot Quito.
I Quito fick jag antligen traffa Lina igen efter 1 vecka ifran varandra. Kara aterseenden handlade de nastkommande dagarna om. Vi var nagra som mottes upp i staden Bahia. En stad av stora kontraster. Fallfardiga hus av traplankor trangdes med hoga, vita lagenhetshus med utsikt mot havet. Canoa var nasta destination och dar atersags vi till slut allesammans och det var i Canoa som vi tillbringade den har veckan tillsammans.
Canoa. Backpackermekka. Surfartillhall.
Lata dagar pa stranden, morgonpromenader, bad i varmt hav, forsok med och utan brada att overvinna min radsla for hoga vagor, batidos under en het sol och dans i sanden.
Kusten ar otroligt olik bergen. Varmen ar narvarande dygnet runt, det finns trad dar som jag inte sett har innan, husen ar pa de flesta hall byggda av bambu, sockerror eller traplankor pa pelare, spanskan talas snabbt och manga ganger utelamnas bokstaver har och dar, ursprungsbefolkningen syns knappt till och atmosfaren kanns mer oppen och avslappnad. Trots att det kandes som att jag kommit till annu ett nytt land kande jag mig hemma. Canoa var fargglatt, bohemiskt och samtidigt fridfullt. Det mest bidragande till att jag kande mig hemma var att vi var tillsammans igen samt att smaker av tahini, pepparkakor, choklad och kolor fran Sverige var narvarande. Det basta av flera varldar.

2008 borjade en kall vinternatt i sodra Halsingland i sallskap av kara vanner. 2008 slutade en varm vinternatt intill Stilla Havet pa kusten i Ecuador tillsammans med 12 personer som jag aldrig hade traffat vid arets borjan. 2009 borjade med en eld pa stranden och dans hela natten. Vad betyder det? Blir det har aret ett ar fyllt av varme och dans eller kanske eldig dans? Aterstar att se. Vad jag vet ar att 2009 har borjat underbart. Det kanns lovande.
Nu befinner jag mig ater i Ibarra. Kanner mig lite tom efter att ha skiljts at fran alla, men anda sa kanner jag mig motiverad. Och illamaende (men det ar av andra orsaker). Vet inte exakt riktigt vad jag ska gora med motivationen, men jag kanner att det ar dags att vara lite kreativ och produktiv nu.
Jag hoppas att det gamla aret avslutades bra och att det nya aret har haft en fin borjan for er alla!
God fortsattning!